Hade lillasyster-mys igår. Och det var verkligen mys! Sushi och skräckfilm på bio. Sen sov jag hos mamma. Och det var också mysigt nu på morgonen. Jag får mamma att skratta bara av att finnas till. Hade jag inte vetat att mamma tycker om min humor så hade jag kunnat tro att hon tycker jag ser kul ut. ;) jag frös så imorse så jag gnällde "ge mig en munkis!" Tog isaacs tröja, och sen tjuvade jag åt mig ett par blåa converse också. De används ju inte, och marinblåa converse hade jag när jag var 14 år, mina allra första converse som jag älskade. Så jag fick dom. ;) 

Det sista hon sa innan hon släppte av mig vid bussen var (emellan skratten) "åh, min fina lilla unge. du måste komma hem oftare, jag skrattar aldrig så mycket som när du är i närheten." Sötis. 

Nu : på väg till Kalmar. Plugg. Tills dess ska jag lyssna på Adele 200 gånger. Helvete så bra den är!

Jag älskar musik. Jag älskar hur jag påverkas av musik, på både gott och ont. Jag kan framkalla vilken känsla i världen med hjälp av rätt musik, och det är fan fantastiskt. 

Adele - hello. 

Jag kan inte minnas när jag blev så fysiskt påverkad av musik sist. Alltså, förutom det klassiska med att få gåshud som går över så får jag pirr i hela kroppen, gåshud som INTE försvinner, jag kan nästan säga att jag till och med får lite lite fysiskt ont i hjärtat. Och sen blir jag frusen fast att jag inte fryser. 

Lyssna på HUR hon sjunger den. Så jäkla skicklig! Hon låter så mäktig, hela låten är mäktig. 

Jag säger återigen tack till musiken för att den förgyller mitt liv. 

Jag ser fram emot min flytt där allting kommer vara nytt. Och allting kommer vara så jag! 

Jag har sparat ända sen första lönen i somras. Sparat, och sparat. För att jag ska kunna köpa det jag vill ha till mitt nya hem. Så fort jag påbörjade min inköpslista så insåg jag att den blev mer och mer full på småsaker (har ju inte ens sparat muggar och tallrikar utan allt ska handlas nytt) och då kommer plötsligt snåljåpen fram! Dels snåljåpen, men även realisten - hur ska jag få plats med de möbler jag vill ha? Och så som jag är i mina färgval - kommer jag alltid vilja ha det så? 

Men nej. Käften, snåljåp. Jag har sparat till det här. Jag tänker inte köpa en tv-bänk som jag inte vill ha bara för att den är billig. Jag tänker fan inte avstå min fåtölj en sekund mer av mitt liv, jag har velat ha den i flera år! Vad händer om jag inte får plats? Då får jag inte plats helt enkelt. Idag beslutade jag mig för att beställa mitt piano. Om det så ska mitt på golvet i vardagsrummet så får det väl stå där då. 

Piano och fåtöljen är det jag velat ha mest, så eftersom jag ändå slår på stort med tv-bänk och soffbord så slår jag fan till på fåtöljen med. Jag har sparat til just det här, för att jag ska få det som jag vill ha det. Tröttnar jag på möblerna så tröttnar jag, men jag har å andra sidan aldrig (knappt) lagt pengar på möbler utan jag har nöjt mig med det jag haft. 

Imorse började jag gråta på bussen. Knappt synligt, men ändå. 

Jag satt och saknade mina syskonbarn. De är verkligen två perfekta små liv, och hade jag kunnat så hade jag lagt ner de båda i en liten ask med bomull. Allt för att de aldrig ska bli sårade, skadade eller illa behandlade. Jag hade önskat att de skulle vara skyddade ifrån hela omvärlden och omvärldens grymma verklighet, men det går inte. Jag får istället se till att alltid visa dem vart jag finns, att jag aldrig släpper taget. Jag får även visa en sida av världen som inte är grym och full av hemskheter, utan även sådant som är fint med livet. Jag ska visa dem kärlek. Är det något DE har lärt mig så är det kärlek. 

I samma ögonblick som gråten kom dök låten upp på min Spotify. Jag har älskat den låten länge nu, men först idag fick den en ännu mer perfekt mening. 

Jon mclaughlin - imaginary Tea.

Den är till er, mina fina. Den texten ska jag leva efter när det gäller er. Jag älskar er, maximus och lowa! 

Idag har vi haft handledning inför vårt rapportarbete. Jag skriver ihop med Sofie, och vi har alltid funkat ihop i team. Vi fattar varandra, vi är lika flummiga och vi kan säga till varandra på skarpen. 

Nu är hon utomlands, så alla idéer vi haft innan hon åkte skulle nu kortas ner och summeras. Jag bytte bana, inte så lite heller. Det fina med Sofie är att jag vet att det inte är några problem, vi har pratats vid och vi är överens. 

Läraren tyckte att ämnet var bra också, att det blir spännande att gräva i det här. 

Jag tror det är viktigt att välja ett ämne som man står för, och som man vet vad man vill ha ut av. Jag valde därför fenomenet läxor. Det ska faktiskt bli riktigt kul att läsa både forskning och studier på läxläsning, och varför folk anser att det är en bra sak att ha. Jag anser att det många gånger ger barnen stress, ångest och en känsla av att inte räcka till, särskilt om man ser till de barn som har svårigheter. Är det rättvist att låta dessa barn genomlida svårigheter i skolan OCH i hemmet, där de kanske inte har möjlighet att få hjälp? Det är många gånger en lika tung stress för föräldrar som ska hinna med denna i en redan fullspäckad vardag.

Och, ni vet väl att det inte är någon lag på läxor? Man har rätt som förälder stt ifrågasätta valet av läxor, och framförallt SYFTET. Vem gynnas mest? Barnen eller läraren? För mig är svaret solklart, men jag är ingen professor - jag får snällt läsa på inom vetenskapen här. ;) 

Puss

Fungerande sömn inatt igen, tog medicin tidigt imorse, och steg upp med ett strålande humör! 

Det kan dock lätt äventyras när man läser idag (IGEN) att ett fjärde (?!?!?!) asylboende blev utsatt för brand inatt. Tio flyktingboenden bara detta året, och fyra den senaste veckan. Fyra. Fattar ni? Fattar ni vad dessa människor drivs av? Hat. De vet om att ingen bor där än, de visar ett statement genom att tända eld på något som ska bli någons hem. Någon som enligt dom inte ska ha sitt hem här. Människor. Precis som du och jag. Människor som lämnat allt de har för en tryggare plats där de kan ge sina barn en framtid utan ständig rädsla. Är det detta de ska komma till? Verkligen? Är det här Sverige? Det här är inte ett Sverige som jag är stolt över. 

Tack Jimmy. Som fan. Du svärtar ned oss allihop, du och dina äckliga jävla fans. Jag skulle aldrig bestämt säga att det är en politiskt aktiv Sverigedemokrat som håller i facklan, men jag kan med absolut säkerhet säga att detta händer (och fortsätter hända) tack vare er. Och vem blir förvånad OM det skulle vara en politiskt aktiv medlem? Fackla - järnrör. Idiotin är ju densamma. Fy fan för er. Fy fan för att ni driver hatet så långt att många fasar för att såna som ni ska marschera fram och skada/döda människor och därmed gå till historien EN GÅNG TILL. Fy fan. 

Tappa inte hakan bara, när andra sidan slår tillbaka, för den sannolikheten är rimlig. Att de hus med "brun fasad" plötsligt brinner. Vet ni vad jag ska göra då? Jag ska vända ryggen till. Jag ska inte vara den som kastar på mer bränsle, men jag tänker absolut inte vara den som står i vägen heller. 

Jag ser till människors lika värde när jag säger de orden. 

Igår somnade jag för natten vid strax efter 21 och sov hela natten, vaknade 8.20 idag. Klassfest tar minst sagt på krafterna. Och det var trevligt, så länge det varade. 

Idag åkte jag hem, men imorgon åker jag tillbaka till Kalmar och stannar till fredag. Tror jag. Det är jätteskönt att vakna och vara på rätt ställe när man ska upp tidigt och så. 

Och angående tentan.. Jag har fortfarande inte fått min rätt, idag mailade jag för andra gången och fick ett svar jag inte var nöjd med. Men jag svarar för mig! Skillnad på i fredags och nu är att jag förmodligen kommer att komplettera, och fortsätta fighten efteråt. Mycket pga inte ställa till det för mig själv rent ekonomiskt. Plus att jag inte får gå vidare till nästa moment om inte allt innan är klart, vilket innebär att jag tappar praktiken. Så. Diskussionen är långt ifrån över, men jag får ju (utan att svälja) tänka lite rationellt. 

Idag har vart en bra dag. HAR VART. Jag har suttit mer än halva dagen och skrivit min individuella uppgift, verkligen lagt ner tid. Har vart ensam hemma, och både skrivit och tvättat. Duktig tjej. Sen slog det slint. Fullständigt. 

Vi väntar ju besked på förra tentan. Igår kom en liten "teas". Jag är inte godkänd än, jag behöver komplettera en grej (som alls inte stod med att man SKULLE ha med), resten av omdömet får jag med post. Nästa vecka. Eh nej? Nu blir hon arg. Jag är långt ifrån ensam om detta "betyget", och jag tar inte sånt. Jag tar en komplettering när jag förtjänar den. Men detta är tentan jag skrev när jag var dösjuk, och ÄNDÅ fick jag med allt som uppgiften krävde. Nu ska det vinklas så att vi (som sagt, halva klassen är drabbad) har gjort fel. My ass. Jag har suttit i telefon med tre pers ikväll, alla är överens. Det är en enkel komplettering, men det är inte det som är viktigt. 

Jag blev först bara irriterad. "Tar det sen". Men sen blev jag skitsur. Jag tar inte detta. Poppade popcorn, började dricka öl och spela gitarr, vilket resulterade i att jag kom ifrån den andra uppgiften jag skulle gjort klart. Får bli på söndag. Min sista och enda chans. Imorgon är det klassfest. Sen stannar jag i Kalmar ett par dagar. 

Det här kommer aldrig "normalt" folk förstå, men jag ska förklara en vardagsseger för sådana som mig. 

Jag har aldrig någonsin kunnat ta in och förstå en vägbeskrivning, det fungerar liksom inte i min hjärna. Även om jag förstår vart målet ligger och hur jag tar mig dit så blir det ibland pannkaka bara av att jag byter startposition. Det kan alltså räcka med att jag vänder mig ett halvt varv. Detta har många roligt åt, och det händer att jag också skämtar om mitt dåliga lokalsinne. Men det handlar inte om det, inte enbart. Det handlar också om att jag faktiskt inte har förmågan att omvandla en bild i mitt huvud utan att omvandla den i verkliga livet. Det ÄR så, jag FUNKAR så. Det är inget som förändras hur mycket medicin jag än tycker i mig. Att inte hitta till närmaste mataffär är inte så farligt, jag hittar med tiden - men det fungerar inte av att jag får en vägbeskrivning. Och som sagt, ibland hakar jag på när folk tycker att det är både charmigt/roligt/konstigt, men när det gäller så är det en väldig svårighet. 

Första skoldagen på högskolan tog jag en buss ifrån Nybro vid 6 på morgonen, trots att uppropet inte var förrän 9. Varför? Därför att jag måste veta att jag har koll på hur jag tar mig dit. Jag vad alltså framme 2 timmar tidigare än vad jag skulle. 

Jag har fortfarande svårt att se helheten i Kalmar och i skolan - jag vet hur jag tar mig till skolan från bussen, men jag blir helt fel orienterad om jag kommer ifrån ett annorlunda håll. Då vet jag inte vart jag är. 

Jag vet hur jag tar mig till Rebecka, men jag vet bara det om jag går ifrån Macke. Men imorse skulle jag försöka ta mig dit ifrån "fel" håll, alltså ifrån en annan hållplats. Och jag spenderade halva bussresan med att tänka och tänka, hur jag ska gå och vartifrån. Jag blir utmattad av det, och det stressar mig. Men när jag klivit av bussen och kommit halvvägs så insåg jag att jag var rätt. Jag gick troligtvis en jävla omväg, men det är tvunget för jag behöver ta mig från punkt A till B på ett sätt som gör att jag förstår själv. Jag kom fram, och det tog inte mycket längre tid än om jag hade tagit den "rätta" vägen. 

Då blir jag glad. Löjligt kanske, och inte alls svårt. Fast för mig är det inte lätt att ändra om allt i huvudet.

Detta är en stad jag snart ska bo i, och jag KAN staden. Från rätt håll kan jag den. Då är det såklart roligt när jag lyckas ifrån fel håll också. 

Vad jag däremot inte har svårigheter med är ansikten och namn. Idag har vi hållt i en lektion med 24 barn. När alla barn sagt sitt namn så kan jag lova att jag memorerat minst 20 av namnen direkt. Minst. 

Mina barn är konstiga barn. Varenda gång jag smörjt mig (med världens godaste lotion) eller parfymerat mig så säger de "åååh vad är det som luktar egentligen?" När doften har lagt sig verkar de inte bry sig, då luktar jag gott. Men när jag kom hem och fullkomligt stank eldrök igår, en sån frän doft som sätter sig i både hår, hud och kläder - då säger mellan "jag tycker inte alls att du luktar äckligt." Sötnos. 

Jag ÄR ingen skogsmulle! Men detta ingår i kursen. Idag däremot.. Idag trodde jag att min sista stund i livet var kommen. Som jag har frusit. Och skakat. Och gnällt. För att jag har frusit. Men jag har överlevt! Jag ger mig dock fan på att jag hade vart först ut att dö om det hade handlat om överlevnad. ;) 

När man tänker efter ändå, så har vi en rätt fantastisk klass. Det vet jag ju sedan innan, men såhär kan det gå till hos oss. 

1: jag blev kränkt och tjurig (lägg på köldskada och en kissnödig tjej) över att panda tetades med mig och sa att jag inte ser skillnad på 1cm och 10cm. Vi tjafsar alltid om längd, bland annat. Så jag vägrade såga ut en träbit från en stock. Då kom en av ledarna, och frågade varför jag inte ville prova. "Därför att hon säger att jag inte vet hur mycket 1cm är.." Ledaren tyckte visst jag skulle prova! "Så säger man inte! Jag tror du kan! ska du inte prova?" Okej då. Jag sågade ut en alldeles perfekt liten bit. ;) tjurskallen. 

2: den andra ledaren fick be Agnes sluta gnida sin planta emot kinden. Ja, det är sant. "Du får gärna behålla plantan, men just i den här övningen får jag be att du lägger plantan på marken så länge.." 

3: vi gick tipsrunda och skulle svara på vad för träd vi såg. Nicole utbrister "och vad är det här för en motherfucker?" Och pekar på en tall. 

4: en klasskamrat tappades bort, men återfanns lagom tills vi skulle gå hem. 

Jag har hatat denna dagen, men fy fan - jag hade hellre vart i skogen då och då i resten av mitt liv, om jag fick vara det med dom. Eller okej, kanske inte i resten av mitt liv, men.. De är fantastiska. Jag saknar dom redan när jag tänker på att det inte dröjer länge tills vi tar examen. 

Här är min perfekta lilla träbit! 1cm tjock. 

Fredagsmys i min ensamhet! Jag har vart på så bra humör idag, det skrämmer mig nästan lite ;) har nämligen haft pyttelite mensvärk idag och har spenderat två timmar mitt på dagen med att försöka sova då jag är trött. Det gick inte, men jag är glad ändå! :)

Passar barn, men alla tre är i säng. Så nu ska jag dippa chips och ta en kall öl. :) 

Fick med mig Martin på quiz i onsdags, efter lite tjat. Det var så kul, och han hade kul. Så kul att han tackade mig för att jag tjatat, och har redan planerat in nästa onsdag :) 

Igår var det segt att komma upp, men det är värt det. 

Idag tog vi ledigt i gänget. Vi behöver inte den här dagen till grupparbetet, för vi har läget under kontroll. Igår tjafsades det fram och tillbaka - typiskt tjejer. Men ändå saknar vi varandra efter en halv dag. :) 

Jag känner mig i balans idag. Trött och sliten och skitig i håret, men kroppen känns i balans. Det är skönt. 

Tatueringen känns bra, om inte bättre idag. Jag är så himla nöjd! Det är så mycket på min kropp som inte är genomtänkt, men som jag ändå trivs med, men den här är annorlunda. Den här betyder någonting, och det är någonting jättestort. More than life itself har alltid varit min och Alexandras låt, och genom alla år har vi använt den mot varandra. Ingen låt beskriver nämligen någonting så bra till varandra som den. Vi har massor med låtar ihop, men denna har alltid varit speciell. En gång när vi båda bodde hemma så var hon ledsen och lyssnade på den på sitt rum, varpå jag satte mig utanför hennes dörr och grät jag med, fast det visste hon inte om. När hon bodde i Växjö och saknaden blev för stor så lyssnade vi på den tillsammans, och saknade varandra tillsammans. Systerskap är vackert. Hon är trots allt den människan i livet som jag lärde känna först av alla, och som blev min allra första trygghet. 

Jag vet om att jag har fler syskon, och jag har även plats för deras namn om jag någon gång skulle vilja det. Här var det självklart att skriva med hennes namn eftersom låten har en så fin betydelse för oss. Det innebär såklart inte att mina småsyskon är mindre älskade. Men Alexandra är den jag har älskat längst och den kärleken förtjänar heder. På ett lår, exempelvis. 

Till min syster. 

Idag är det 5 år sedan min farmor dog. Att det fortfarande ska göra så himla ont, särskilt när minnesdagar är i antågande. Tänker på henne gör jag ju jämt, men såhär ledsen blir jag oftast bara när jag påminns om hur längesen det är, hur mycket hon skulle fyllt år, vad jag skulle vilja ge henne i julklapp. Och så vidare. 

Något glädjande är att jag fick en snabb-tid hos Stefan idag. Jag har bestämt mig för att avvakta med armen eftersom jag inte är säker på vad mer jag vill ha där, så medan jag klurar på det kör jag ett sidoprojekt. Och det är något jag velat ha länge, något som betyder mycket - typ mest i världen, och något som är väldigt fint. 

Alfred fick två LP-skivor av sina föräldrar igår. Han valde två hårdrocksskivor, jag fattar inte att han själv fattade vilka han tog. Den ena är helt vit, så inget symboliserar vad den innehåller. Men den innehåller cinderella, ett rockband som han faktiskt brukar lyssna på på youtube, men som jag inte är så glad för. När vi lyssnade på den igår så fastnade jag faktiskt för ett par stycken av låtarna, som jag var snabb med att lägga till på min Spotify-lista. 

Bra med lite "nytt", jag trodde bara inte att en 4-åring skulle vara den som gav mig det nya. ;) sötis.

 

Det har vart en schysst helg. I lördags åkte jag till Emma, drack öl och myste. Sen kom Susanne och vi drog till Karlshamn och wasp. Jag såg wasp på sweden rock förra året, och de är fortfarande jävligt bra! Men blackie lawless ser på riktigt ut som en gammal tant i ansiktet. :p men hålla igång bra musik kan han! Väldigt bra! 

Blev jävligt trampad på min barfota-fot, så jag har ett fett blåmärke. Jag fick ta av mig skorna mitt under allt, för de gjorde ont och då kom trampet. 

Vaknade upp hos syrran, var uppe med tuppen och kidsen och lekte och kelade. Finaste ungarna i världen! Som jag älskar er. <3 

Vidare till loppis där jag fick massa nya LP-skivor inhandlade. Sjukt bra priser och sjukt bra kvalitet! Det är annars alltid risken när man köper begagnat, att de ska vara som många av mina andra skivor, hack här och var. Störigt, för med en LP vill man slippa vakta, man vill bara sätta igång en skiva och mysa. Alfred och jag stängde in oss på mitt rum igår och spelade musik. vi satt tysta och bara lyssnade. 

Igårkväll somnade jag. Jag satte mobilen på flygplansläge, och somnade. Och jag fortsatte sova på bussen imorse. Och på bussen på väg hem, men då somnade jag som först i jämjö, så det blev en intensiv kvarts sömn. Ändå är jag fortfarande slö. Och tacksam att helgen är kommen! Det är såhär det blir när jag hållt igång länge, särskilt när mitt huvud gått på högvarv länge. När bägaren väl är full och jag inte orkar mer - då tar min kropp över besluten åt mig. I detta fallet är det skönt, för jag behövde detta. Känner mig inte alls lika klen och skör efter ikapp-sovning, i alla fall inte om man jämför med igår. 

Idag har vi fått lära oss om modern orientering. Geocaching och turf. Alltså, så jäkla roligt! Jag som brukar vara lite anti att ta in för mycket teknik i skolan och fritids älskar att ta med sånt här! Här accepteras tekniken, men kidsen är tvungna att vara aktiva. Då är jag inte alls lika bakåtsträvande. Vi fick även provs på både geo och turf. Svinkul!! Längtar tills jag bor i Kalmar, för då ska vi ut om nätterna och leta både cacher och zoner. ;) förstår faktiskt de som blir maniska i sånt här, hoppas bara inte jag blir en sån. Jag som aldrig fastnade för någon sport som barn hade ju älskat det här, så jag lär leta även när jag inte är ute efter att  leta. 

Jag var så tråkigt inställd på den kursen vi startade igår. Utomhuspedagogik. Lära oss om pedagogiska miljöer i naturen. Lära oss OM naturen, plocka blommor, blad och lära känna träden osv. Är säkert både intressant och bra, men jag hatar att man tar på sig som fan på morgonen för att man fryser röven av sig, för att sedan springa, leka, gå i skogen en hel dag och därmed svettas, för att sedan frysa igen. Men jag måste säga att båda dessa dagarna har varit ganska roliga! Behöver energi bara, men jag planerar att lägga mig tidigt ikväll. 

Och.. Min keratinbehandling. Jag har velat tvätta håret i vad som känns en evighet, men inte fått. Idag fick jag, för nu ska keratinet sitta. Fönade efteråt, och det syns direkt att det knappt kommer behöva plattas! Jag kommer ju platta lite ändå, men inte alls på samma sätt. :) sjukt skönt! Plus att behandlingen har dragit ut lite av den svarta färgen så jag är närmare brun nu, vilket jag har velat länge! Nöjd. Tur att man kan vara nöjd med något, när annat går åt helvete. 

Nånstans måste man ibland inse att energin tar slut, och faktiskt tillåta att den gör det. Jag ger det jag kan ge för tillfället, jag har inget överflöd. Det tar stopp. 

Och, som om det inte vore nog.. Tidiga morgnar denna veckan, upp klockan 5 och dåligt med sömn om nätterna. Imorse förflyttade jag mig bara från min säng in till Albins. Båda två var grusiga i ögonen, trötta och gosiga. Där kröp vi ner en stund, killade rygg och tittade på film ett par minuter. Det behövde jag för att överhuvudtaget orka försöka lägga på det glada facet.