Jag satt och saknade mina syskonbarn. De är verkligen två perfekta små liv, och hade jag kunnat så hade jag lagt ner de båda i en liten ask med bomull. Allt för att de aldrig ska bli sårade, skadade eller illa behandlade. Jag hade önskat att de skulle vara skyddade ifrån hela omvärlden och omvärldens grymma verklighet, men det går inte. Jag får istället se till att alltid visa dem vart jag finns, att jag aldrig släpper taget. Jag får även visa en sida av världen som inte är grym och full av hemskheter, utan även sådant som är fint med livet. Jag ska visa dem kärlek. Är det något DE har lärt mig så är det kärlek.
I samma ögonblick som gråten kom dök låten upp på min Spotify. Jag har älskat den låten länge nu, men först idag fick den en ännu mer perfekt mening.
Jon mclaughlin - imaginary Tea.
Den är till er, mina fina. Den texten ska jag leva efter när det gäller er. Jag älskar er, maximus och lowa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar