Tobbe, mamma, Isse och Håkan. Imorse var jag
kräkfärdig över att behöva lämna jobbet och gå till doktorn.
Kräkfärdig för att jag var
nervös.. Kände att jag började må illa och blev
hyperstirrig. Tills jag träffade min
mamma utanför sjukhuset. Då rann det mesta av mej. Min
mamma är en klippa, hon finns alltid där när man behöver henne!
Och faktum är att i såna här lägen
behöver jag henne verkligen. Jag får tunghäfta när jag går till doktorn, känner gråten i halsen och jag vill helt enkelt inte. Jag - som
alltid pratar stup i ett.. Jag blir
stel som en pinne där inne, och svarar i princip
bara på tilltal.
Mamma skötte snacket, skulle man kunna säga. För att hon
kan mej, och för att man
måste vara tydlig om man ska få hjälp.
Och jag fick faktiskt hjälp, den här läkaren var
hur bra som helst! Han var väldigt förstående och snäll. Så honom var jag inte rädd för. Han gav mej
smärtstillande och så ska jag kontakta en sjukgymnast. Har det inte gått över om ett par veckor ska jag få komma till honom igen.
Han ska fixa mej.
Efteråt slängde
mamma till mej en hundring. Jag kände mej som ett barn. ;) Hon sa att jag inte skulle dra kortet fler gånger idag, utan att jag skulle köpa mej lite lunch för pengen. Så söt är hon! :)
Tack
mamma för att
du följde med mej, och tack för att
du är den
finaste mamman på planeten! Det känns inte ens
lite fånigt att ha med mej
mamma till doktorn, det känns mer som att jag
behöver henne där. Jag
hatar sjukhus, och jag
hatar att gå till doktorn. Allt blir så mycket lättare med
mamma jämte!
Så tack mamma. :)