Tredje praktikveckan gjord. Jag trivs hur bra som helst! Allt flyter på. Eller i alla fall det mesta. Däremot finns det dagligen frågor inombords om hur man hanterar svåra situationer, alldeles för höga ljud, konflikter and so on. I många fall är jag helt säker, men i andra fall blir jag frågvis eftersom jag inte vet. Jag gör som jag känner är rätt, även om det inte är det. Och jag tror det är så jag är skapt. Impulsiv men konstruktiv. Jag "hugger" aldrig någon utan att förklara. Och det känner jag är viktigt. De jag bryr mig mest om är såklart barnen, och barnen (de flesta iaf) verkar tycka om mig. Idag fick jag höra från ett av barnen "åh nej! Nu har du bara två veckor kvar, sen är det kört. Vi är körda när du slutar här". ;) sötis! Igår spelad jag "finns i sjön" med en 6-åring. Jag sa "kolla nu noga vad du har på hand". Ungen kollar ordagrant på sin egen hand och ser väldigt frågande ut. 

-Alla dina knektar?

-eeh. Har den skägg och hår?

Barnet kan inte läsa, men det tar man för givet. "Nej, hjärtat - knekten har bara hår". 

De är så söta, och jag trivs. Jag känner mer och mer vad det är jag vill rikta in mig på, och det har jag egentligen känt i alla år. Men praktik i alla former ger mig en tydligare bild av vad jag vill bli, och det innebär att jag inte är färdigutbildad än på länge. Men det gör mig ingenting. 

Min stubin skulle kunna bedömas som en stubin av kortaste sort, men jag har blivit bättre med åren. Så mycket bättre. Jag har mer tolerans, och det krävs alltså mer innan min bägare rinner över nu för tiden. När det handlar om barn har jag alltid haft mer tolerans än när det handlar om vuxna. Det beror delvis på att det finns en ärlighet hos barn som gör att jag inte tappar greppet på samma sätt. Säger barnet någonting, oavsett vad det handlar om, så är det någonting som behöver komma ut. Något pyttelitet kan vara det största i det barnets värld. Frågar jag ett barn om helgen har varit bra så räknar jag inte med att få frågan tillbaka, "hyfset" kommer med åren. Utan det som barnet berättar är det jag anser är viktigt. Men ställer jag samma fråga till en vuxen så hör det till att frågan ställs tillbaka, om så bara för sakens skull. Den ärlighet som barn har saknar tyvärr många vuxna. 

Nonchalans är bland det värsta jag vet, både när det gäller barn och vuxna. Nonchalanta människor får mig att tappa tålamodet. Jag tar hellre en diskussion som urartar, där både skrik och gråt förekommer, än att bli nonchalerad. Barn som nonchalerar tvingar pedagogen att tänka om, att försöka på andra vis - trots att det är frustrerande. Men vuxna som gör så får mig att tappa humöret. Vuxna ska inte bete sig som barn, vuxna ska visa barn hur de ska bete sig. 

Har haft en kanonhelg med tjejerna i Ullared! Eftersom vi skulle sova över så stressade vi inte dit på lördagen. Jennie och jag körde till Grand samarkand i Växjö för att möta upp Elina och Sofie. Efter lite lunch och shopping var vi iväg! På Ullared mötte vi upp Jessica också. 

Allt har varit helt galet, men jag tänker bara skriva om de största highlightsen. ;) 

1: tjugo minuter innan varuhuset stängde på lördagen sprang jag på Elina och Sofie. Jag började demonstrera min nyinköpta LP-spelare som jag var så nöjd med (varför får ni se sen). Jag blev dock avbruten mitt i en mening. Sofies vagn var försvunnen, med elinas väska i. Bilnycklar, mobil - allt. Detta skedde på en sekund, eftersom vi alla tre stod precis vid vagnen hela tiden. Paniken blev större och större, och vi letade som galningar! Tiden gick, kön växte i takt med paniken. I en halvtimme höll vi på. Sofie och Elina började gråta. Men Elina fann vagnen EM bra bit bort, så troligtvis (färhoppningsvis) har någon tagit fel - upptäckt det för sent och bara ställt den där de stod. När allt var återfunnet grät de ännu mer ;) 

2: efter hotellfrukost igår packade vi in oss i bilen och styrde färden mot varuhuset för rond 2. Vi hade 20 minuters bilfärd från hotellet, och när vi kört halva vägen upptäckte Jennie att vi glömt checka ut. Bara att vända om! 

Jag har köpt en del julklappar, men även en del till mig. Först hade jag lite ångest men jag valde att trycka bort det. Jag har faktiskt sparat pengar till min flytt, och jag har även tänkt att julklappar kommer stt tas ifrån det sparandet. 

Här är den! Ljudet är ju inget att hurra för, men den tar ingen plats och den är snygg! Jag kan även (tror jag) koppla in den till mitt ljudsystem. 

Alla vet hur en utrymning går till, det övar man på med start tidigt i livet - hur man beter sig vid brand, hur man tar sig ut och vart man samlas. Sen, om olyckan skulle vara framme, så kan det ske att man handlar helt tvärtom. Kanske i chock, panik eller av bara farten. 

Men en inrymning.. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär aktuellt. Inte för mig, och inte för min omgivning. Istället för att utrymma en byggnad eller en lokal vid olycka ska jag alltså vara förberedd mentalt på hur jag istället ska inrymma de i min omgivning. Ta skydd i form av lämpliga "gömställen", låsa in så många som jag har möjlighet att skydda. Nu pratar vi inte om olyckan skulle vara framme, utan nu pratar vi om ondskan skulle vara framme. VART och HUR ska jag som kommande lärare skydda barnen IFALL ondskan skulle slå till? Hur signalerar jag till andra att de behöver ta skydd? Hur förbereder jag mig mentalt på sådant här utan att förbereda barnen? De ska inte behöva tänka på detta alls, de ska aldrig behöva vara rädda. Särskilt inte på en plats som de vistas över flest vakna timmar om dagen, där min uppgift är att se till att barnen har det bra. 

Hur fan hände detta? Hur kunde allt falla såhär fort, eller ännu viktigare : överhuvudtaget? Hur kunde allt komma såhär nära? Hur skyddar jag barn emot ondska och elände utan att skrämma dom? Hur skyddar jag mig själv? 

Jag är skrämd av denna verkligheten. Men jag är inte hälften så skrämd för min egen del, utan främst för hur jag någonsin ska kunna koppla av i en värld där människor - BARN - i min närhet kan utsättas för fara. Där jag och andra vuxna inte har råd att agera annat än taktiskt. Men det finns ingen utbildning i hur detta ska gå till. Det känns hemskt att behöva agera utifrån en känsla, OM faran skulle vara framme. Höger eller vänster - inomhus eller utomhus - klassrum eller gympasal.. 

Vad fan hände med världen? 

Det här med fördomar är intressant. Jag är tatuerad. Ganska så tatuerad. Mycket kan döljas, men det finns en och annan som är svår att dölja. Jag är av den sorten som anser att jag inte ska behöva dölja, jag har ju valt att se ut såhär. Men säsongen innebär ju att jag sällan går i kortärmat, så mycket döljs ju av sig självt. Men det som syns, över bröstet till exempel. Det har inte en enda gång påpekats i någon negativ bemärkelse. Istället frågar både barn och personal (även de som är lite äldre) vad det står, om det gjorde ont, om jag har fler och så påpekar de ofta att det är snyggt. Barnen bryr sig föga, de frågar enbart om tjurringen men även dom påpekar att den är fin. 

Det är faktiskt inte ofta jag stöter på annat än just frågor. Och frågor är jag ganska beredd på med tanke på hur jag har valt att placera mitt skrot. ;) 

Har börjat komma in i praktiken ordentligt, och det är så skönt. Det tar ett tag innan man håller koll på barnens namn, färdigheter och scheman. Sakta men säkert börjar det arta sig. 

Barnen är fantastiska. Och så himla fina. Förra veckan diskuterade jag evolutionen med en 7-årig pojke. Där efter fann vi varann. De har så kloka tankar, och lyssnar man bara på dom så klarnar så mycket för en själv. Han ville hellre prata djupa tankar med mig på väg till skogen, istället för att springa hela vägen dit. Halvvägs stannade han och knäppte min jacka så att jag inte skulle frysa. 

Jag känner mig bra. Förut, av flera års "erfarenhet", har jag alltid fått höra att jag har lätt att ta mig an de barn som är "speciella" av något slag. Min handledare på min allra första praktik på högskolan kallade det en gåva. Även om jag vet om att jag har en tendens att få dessa barn att dras till mig så har jag ändå haft svårt att faktiskt helhjärtat se att det beror på mig. Jag har alltså haft svårt att på riktigt se det som en gåva, när jag ser dem som en självklarhet. 

Men nu.. Nu mer eller mindre intalar jag mig själv att jag NOG har någonting som barn tycker om. I synnerhet barn med behov av särskilt stöd. Detta är som sagt inte första gången, men nu som först, när jag är inne på tredje året, kan jag tänka mig att försöka tänka mig det. Det är NOG ingen slump att jag gång på gång "fångar" de barnen som har diverse olika svårigheter, och det är NOG ingen slump att jag på något sätt upplever dessa barns personligheter som mer intressanta. Jag har alltid förstått, men jag har ju inte förstått varför jag har förstått när så många andra missförstår dem. Deras små "specialiteter" är det finaste med hela deras person, och därför förstår jag inte hur någon i hela världen kan uppleva det som ett problem. Det finns uppenbara situationer där det faktiskt kan vara ett problem, men för mig är det så självklart att uppleva problemet med barnet. Det är faktiskt jävligt häftigt att göra det! 

Idag har jag "lagat" en maskin som inte finns, förutom i barnets huvud. Under lektionstid. Jag hann upptäcka att maskinen, som återigen inte existerar, var trasig. Och för att nå barnet så erbjöd jag mig att laga maskinen. För jag är världsbäst på att laga maskiner som inte finns. Sen fortsatte vi lektionen. Och att dagen innan få höra av en 7-åring "jag vill inte ha sällskap av min kompis till skogen. Jag går hellre med dig, jag gillar stt prata om evolutionen med dig". Jag stannade för att knäppa hans jacka. Då knäppte han min, så att jag inte skulle frysa. 

Jag var inte pepp på praktik. Inte nu. Och det tar ett par dagar innan man slutar känna sig i vägen. Mina två sista dagar har vart intensiva, men guld. Sånt här är värt mer än pengar. 

Hur jävla svårt ska det vara?

Nu har "feminister" börjat dela massa skit på Facebook om hur hemskt "hen" är, att det är ett fånigt påhitt och slutligen att "det enbart finns två kön, acceptera det". För att klargöra (jag orkar knappt, men för mig är det viktigt) : 

1: du/ni vet inte vad feminist innebär. Jag hatar när folk missbrukar (hånar) andras kamp för en rättvis värld. 

2: hen är ett könsneutralt pronomen. Vet man inte vad det betyder? Slå upp det, eller fortsätt läs. Hen används (eller ska användas) när man inte vet om någon eller något är "han" eller "hon". Det är alltså neutralt. Hen kan användas om man hittat något där man inte vet vem ägaren är. Exempel "jag hittade ett par nycklar. Jag lägger dom här, så att hen som äger dom kan hitta dom igen". Visst är det barnsligt enkelt, och väldigt smidigt? Jag fortsätter : hen kan även användas om man inte VILL klargöra någons könstillhörighet. Exempel : jag som pedagog samtalar med en annan pedagog, och alla vet att man inte talar OM barn INFÖR barn. Jag kan då istället använda hen för att inte avslöja någons identitet. JÄTTEBRA, om du frågar mig. Alla barn har rätt till sin integritet, och hen är ett himla bra sätt att ge barnet det. 

3: Biologiskt sett finns det två kön, JA. Det stämmer. Men ur ALLA andra vinklar finns det så många fler könsidentiteter, många av dom har vi inte en aning om. Vet ni varför? Därför att det för oss är okänt. Saker som för oss är okänt är ofta svårt att förstå. Jag kräver inte att alla ska förstå, men som människa har jag rätt att kräva att ni ska FÖRSÖKA förstå, för att ANDRA människor ska kunna få vara den de är. Vad som finns innanför någons byxa ska väl aldrig få avgöra hur jag ser på den människan? Det finns människor som inte kan relatera till sitt biologiska kön. Är det då en så stor uppoffring att FÖRSÖKA förstå att detta faktiskt är ett problem för dem, och att ett litet pronomen därför kan få dessa människor att må bättre? För DIG kanske det inte är viktigt, men nu är inte DU i centrum heller. 

4: det existerar fler än två könstillhörigheter, som jag redan nämt. Och det finns de människor som varken kan/vill eller känner sig tillhörande i något av det som NI anser är ett "korrekt kön". Det finns människor som önskar få kallas för hen. Låt det vara så. Det är ingenting som kommer påverka dig, mer än att du kanske förhoppningsvis kan lära dig någonting på vägen. Ordet "förälder", "syskon" och "kusin" är exempel på redan existerande könsneutrala ord. Varför skulle det vara så svårt att se ett ord till som könsneutralt? "Det har alltid hetat syskon, hen är bara ett påhitt". 

Det har såklart inte alltid hetat syskon, någonstans ifrån kommer det ju. Och hen är ett jävligt nödvändigt påhitt för många. 

Jag säger inte att alla transpersoner benämner sig själva som "hen". Många av dem känner någon könstillhörighet. Men mycket talar ju för att dessa människor, oavsett läggning eller könstillhörighet, lider sig igenom halva sina liv pga folk är trångsynta. Det finns statistik på hur vanligt det är med självmordsförsök bland transpersoner, men det får jag ta en annan dag. Eller kan ni leta själva. Det är i alla fall en hemsk siffra. 

Jag har inga grunder på att den siffran existerar på grund av att folk inte fattar "hen", men jag tror att saker och ting hänger ihop i hur dessa människor blir sedda. Vill du vara med och motverka så har jag två tips. 

1: vakna. 

2: läs, förstå, respektera. Lägg till ett ord till i ditt ordförråd. jag vet att du kan.

Skolan är på paus och praktiken är igång. Det är som vanligt tufft i början, försöka komma in i gruppen och lära känna barnen, personalen och stället. Sakta men säkert går det framåt, men man är helt slut när man kommer hem. 

Kommer det alltid vara så, undrar jag. :) 

Idag känns som en bra dag! 

1: jag och Sofie är klara med forskningsrapporten. Sjukt skönt att kunna lägga det på hyllan några dagar. Vi har haft så långa dagar framför oss nu, där vi slitit från morgon till (nästan) kväll. Ibland har hjärnan kokat över, och ibland har det gått lysande. Idag skickades det in. 

2: jag har besökt min praktikplats. Jag är alltid gnällig innan praktiken, allt känns besvärligt innan man kommit in i verksamheten, och allt snurrar i huvet. Nu är läget dessutom så att jag får nycklarna till min lägenhet mitt i praktiken, vilket innebär att jag behöver befinna mig på besiktningen. Att behöva be om ledigt det första man gör, liksom.. 

Allt gick bra. Jag har haft praktik på den skolan förut, fast på ett annat fritidshem. Personalen är med andra ord ny för mig. Men, en av mina favoriter ur personalen ifrån min första praktik är nu på det fritidshemmet jag ska vara på! Härligt, kände jag. Plus att besiktningen var inga konstigheter, jag kan gå ifrån en stund den dagen. 

Bra fredag idag. Nu ska jag ladda om och försöka ställa in mig på att opponera andras rapportarbete, men jag väljer att chilla lite där, för att minska risken att vilja skjuta mig själv i huvet. 

Egentligen har jag inte tid till nöjen denna veckan, och egentligen har jag dealat med mig själv att jag ska tänka på figuren nu. Hittills har det gått ganska bra (tre dagar) men igår fick jag sug efter quiz. Och det behövde jag. Min hjärna är överkokt av den här uppsatsen, även om vi varit grymma och arbetet är bra! Tycker vi.. Men jag frågade Hanna igår i sista minuten om vi inte skulle köra quiz i alla fall. Sagt och gjort. 

För det första så hinner jag sakna "släkten" som sitter där varenda vecka, vi har ju liksom flätat ihop oss och har svintrevligt varenda gång. Plus att personalen är grym! Vi har två tjejer som delar på ansvaret om vårt bord, och de vet alltid vad vi vill ha både i matväg och dryck. Igår hann vi bara innanför dörren när den ena ropade till baren att de skulle tappa upp två Falcon ;) den var kalorifri också, fick jag henne att säga. Hon tittade konstigt på mig också när jag senare beställde ett glas rött. 

I alla fall - igår hände det. Som vi kämpat! Hela vårt bord röjde quizet. Jag och Johanna kom tvåa, och övriga vid bordet hamnade 4:a och 1:a. Det finns ett lag vi väldigt gärna har velat slå, och igår gjorde vi det! Duell och hela grejen. ;) vi blev så löjligt glada, bara för själva prestigen. Ku jävlar är vi igång, tänkte vi och avslutade kvällen tidigt. Segern var liksom det vi ville åt. 

Morgontjafs bland både barnen och de vuxna, ingen är sugen på att socialisera när man inte vaknat än. Men vi har frukost på bordet, värme och så har vi varandra. Fan, så bra vi har det! 

Om en timme släpps 22 av 82 band till sweden rock. Som jag längtat! Jag ser fram emot vilka som kommer, och jag tror att jag ska köpa biljetten ganska direkt detta året. Jag har ju sparat ihop en slant, och allt kommer inte gå åt till flytten. Fan, så bra jag har det.. 

Bortskämda är vad vi är, och tack vare det så tror jag just att jag fick en idé till julklapp. Jag ska göra julklappen till någonting annorlunda i jul, så mycket har jag bestämt. 

Jo, sömnen är nog så gott som ikapp. Helt sjukt hur min kropp fungerar, men jag har i alla fall blivit bättre på att inte böla och gnälla när vakennätterna blivit för många. Jag har lärt mig att jag tids nog sover, frågan är alltid bara när. Men inatt var det samma sak som i lördags : jag la mig vid 21 och kollade på serier på datorn. Någon gång mellan 21.30-22.00 har jag somnat för natten. Jag sover ju sällan hela nätter, utan jag vaknar emellanåt. Men jag har somnat om. :) skönt som fan. 

Idag ska vi få handledning på rapportarbetet. Vi är i fas, och vi har bra fakta (anser jag) ;) nästa vecka startar praktiken och mitt i allt flyttar jag! Ska bli så skönt att vara på plats innan jul. Men det kommer samtidigt kännas konstigt att inte dela hem med ringborgs. Jag ska numera bo helt själv. Det är som sagt både skönt och drygt. Men mest skönt, just för att jag ska få handla allt nytt och bo nära skolan! 

Ryckte in och jobbade natten i fredags, men jag var till största del vaken. Jag började undra när jag äntligen skulle börja sova ikapp, men det hände liksom inte. Somnade kring 2 på jobbet, sen var jag uppe i snitt en gång i timmen. Så igår morse när jag skulle cykla hem orkade jag knappt trampa. Ringde mamma och cyklade hem till henne (hälften så långt som till nättraby), åt frukost, åkte med till syrran och så lämnade mamma cykeln här. 

När jag kom hem sen dog jag i soffan. Åt och skulle kolla hockeyn. Jag sov innan matchen var slut. Vaknade och sov om vartannat från klockan 17 igår, fram till 10 imorse. Nu bör jag vara någorlunda ikapp. Vaknade av ett ryck igår att det ringde på dörren. Små spöken som ville ha godis. Halvt nyvaken sprang jag upp och öppnade, gav dom godis, la mig igen och däckade. ;) herregud. 

Idag har jag inte varit jätteproduktiv heller. Tvättat lite, badat och rakat benen, bytt sängkläder - annars bara legat död i soffan. Känns ändå som att en sån här helg var nödvändig.