BabyLoo

Jag känner mig bra. Förut, av flera års "erfarenhet", har jag alltid fått höra att jag har lätt att ta mig an de barn som är "speciella" av något slag. Min handledare på min allra första praktik på högskolan kallade det en gåva. Även om jag vet om att jag har en tendens att få dessa barn att dras till mig så har jag ändå haft svårt att faktiskt helhjärtat se att det beror på mig. Jag har alltså haft svårt att på riktigt se det som en gåva, när jag ser dem som en självklarhet. 

Men nu.. Nu mer eller mindre intalar jag mig själv att jag NOG har någonting som barn tycker om. I synnerhet barn med behov av särskilt stöd. Detta är som sagt inte första gången, men nu som först, när jag är inne på tredje året, kan jag tänka mig att försöka tänka mig det. Det är NOG ingen slump att jag gång på gång "fångar" de barnen som har diverse olika svårigheter, och det är NOG ingen slump att jag på något sätt upplever dessa barns personligheter som mer intressanta. Jag har alltid förstått, men jag har ju inte förstått varför jag har förstått när så många andra missförstår dem. Deras små "specialiteter" är det finaste med hela deras person, och därför förstår jag inte hur någon i hela världen kan uppleva det som ett problem. Det finns uppenbara situationer där det faktiskt kan vara ett problem, men för mig är det så självklart att uppleva problemet med barnet. Det är faktiskt jävligt häftigt att göra det! 

Idag har jag "lagat" en maskin som inte finns, förutom i barnets huvud. Under lektionstid. Jag hann upptäcka att maskinen, som återigen inte existerar, var trasig. Och för att nå barnet så erbjöd jag mig att laga maskinen. För jag är världsbäst på att laga maskiner som inte finns. Sen fortsatte vi lektionen. Och att dagen innan få höra av en 7-åring "jag vill inte ha sällskap av min kompis till skogen. Jag går hellre med dig, jag gillar stt prata om evolutionen med dig". Jag stannade för att knäppa hans jacka. Då knäppte han min, så att jag inte skulle frysa. 

Jag var inte pepp på praktik. Inte nu. Och det tar ett par dagar innan man slutar känna sig i vägen. Mina två sista dagar har vart intensiva, men guld. Sånt här är värt mer än pengar.