Jag vet att jag inte kan göra allt för alla, men jag får ändå lite ont i hjärtat av alla brev jag får hem nu för tiden.

Jag skänkte pengar i julklapp, till sju olika organisationer som på ett eller annat sätt arbetar för människor eller djur. Sedan dess får jag hem tackbrev, mail, information om hur mycket just mitt bidrag hjälpt till med. Det är jättefint, särskilt fint är det att få bekräftelse på att alla de pengar jag faktiskt skänkt har gjort nytta. Men jag får ont i hjärtat, för då vill jag ge mer. Gärna massa mer. Om en ynka femhundring kan hjälpa så många, så kanske jag kan skänka en till? Fast nej. Det går inte, särskilt inte om man ska tillgodose alla de sju organisationerna som jag noggrant valde ut. Då har jag inga pengar kvar. 

När jag blir stor däremot. Då ska jag månadsvis se till att andra får sin del, när jag vet att jag själv har så jag klarar mig. Man ska drömma stort, och jag drömmer faktiskt om att bidra till att förändra världen. 

Fest igår, o-fest idag. 

Fantastiskt ändå att söndagar är en så härlig dag att bara ligga i soffan på. Enda gången jag går upp är när jag ska fylla på glaset med hallonsoda och is, och när jag ska kissa. Ja, och så promenerade jag till maxi med Sofie innan. Men annars.. Annars är soffan det enda rätta idag.

Mitt favoritämne här i livet är fan pedagogik. För mig innebär pedagogik hela tanken/utförandet/förståelsen och innebörden av typ allt man gör, främst i den verksamheten jag valt att jobba i. 

Jag tror (jag är ingen forskare, men jag tror) att man kan läsa sig till/träna sig till massa bra pedagogiska egenskaper. Men jag tror att det finns en liten del av "din" pedagogik som bara finns där. Har man det så vet man det. Det är som ett bollsinne, eller en mer matematiskt lagd hjärna. Du kan lära dig att sparka på en boll, och du kan lära dig matte. Men finessen i att skjuta bollen som Zlatan kan inte alla lära sig. Det bara finns där. 

Den kursen vi läser nu är äntligen tillbaka till ämnet. Det handlar om pedagogik och relationer.. Bemötande och socialt samspel. Närhet och distans. Allt som jag gillar. Vi har redan läst en massa om sånt här förut, men jag får inte nog! Det är här jag känner att jag vet att jag valt rätt utbildning. Det är här jag (nästan) med säkerhet kan säga att alla inte har en pedagogisk ådra. 

Jag är långt ifrån pedagogisk alla gånger, och det är alltid enklare att prata pedagogik utanför praktiken. Men ådran, den vet jag att jag har. Det handlar mycket om (enligt mig då) psykologi, och HUR man säger eller gör saker. Jag har märkt både i praktiken och utanför att det finns många som strävar efter att uppfinna en mall som får verksamheten att flyta på. "För alla". Men den världen finns inte, och jag hade aldrig kunnat önska en färdig mall heller. Jag älskar att utmanas i mitt yrke. Att jag måste agera utifrån en känsla på ett jävligt snabbt avvägande ibland. Att jag måste reflektera över mitt agerande. Att jag måste agera annorlunda utifrån varje barn, trots att varje barn ska ges samma förutsättningar. 

Jag hade aldrig valt detta yrket om det vore så enkelt. Jag är både spänd och ivrig att få komma ut på riktigt och få använda alla mina tankar och potentiella lösningar i praktiken. Jag ser min största uppgift i att skapa en verksamhet för barn där de utvecklas både socialt och kunskapsmässigt. Där varje unge ska känna sig speciell, för att varje unge ÄR speciell. Hur jag gör det är upp till mig att lista ut. Att det inte finns en mall som förklarar hur jag ska gå tillväga gör att jag känner att jag valt världens mest spännande yrke. 

Idag har jag två måsten. 1: göra klart min och sofies analys. Den behöver justeras. 2: ha ett seminarie. 

Där efter planerar jag att springa hem, lämna väska och sen sätta mig på bussen till huvudstaun. Blir bara en kort visit över natten. Vill så gärna hinna träffa Mårten innan han ska iväg på båten igen. Ja, de andra också såklart. 

Sen åker jag med soff hem imorgon, och då blir det fest. Längesen alla var såhär taggade så det ska bli riktigt roligt! 

Det är mycket nu, men jag är (iaf för stunden) positiv. Det är aldrig nån som har sagt att det ska vara enkelt, och lite motstånd är inte alltid dåligt även om det är jobbigt. 

Observera min positiva ton TROTS att jag har mens, är trött, har tusen grejer i skolan, och ett liv utanför. Imponerande, det här med humöret emellanåt! 

Det är inte långt kvar nu. Jag tror att det kommer att få mig att uppskatta allt mer, hur jobbigt det än är. Detta har varit mitt liv i snart tre år, och jag hade gjort om allt igen tveklöst om jag hade kunnat. Med samma gäng, såklart. Annars hade det roliga varit o-roligt. 

Check och check! Nu har jag "bara" omtentan att plugga på kvar, sen kan kroppen få vila. Jag är så trött. Jag försöker ta mig an att plugga på omtentan men jag vet inte hur jag ska palla det. 

Jag ska hem en sväng ikväll, hem och vända. Tänkte umgås med Marie och barnen medan Sofie tränar, så åker vi hem till Kalmar ihop ikväll. Vi kan ha förhör i bilen, men då krävs det att man kan svaren ;) jag kan dom redan, eller stora delar av dem. Men jag behöver nog läsa in mig lite mer på djupet om det här ska gå vägen imorgon. 

"Bryt ihop och kom igen". 

Det gjorde jag igår. Jag blev plötsligt bara så trött, all ork tog slut och jag kunde bara se hinder istället för möjligheter. Jag fick ett halvt poäng ifrån godkänt på förra veckans tenta, och i helgen tog jag det med ro. Ett halvt poäng liksom, det visar ju på att jag inte är ute och cyklar i alla fall. Det var dessutom salstenta, och jag vet om att jag har väldigt svårt att fokusera när man skriver under tystnad med andra. Jag hör ljud som andra inte hör, och jag blir ofokuserad. Nu tror jag inte att resultatet berodde på det, mer än halva klassen kuggade typ. 

Men igår, när jag insåg allt annat som ska vara klart den här veckan, så tog det stopp. Då förbannade jag den där jävla omtentan för jag har inte tid! Klarar man den inte så får man inte gå vidare till nästa kurs. Jag kände mig stressad, och alltid i de lägena så kommer tusen andra tankar om livet. Lite pms på det, så har vi förklaringen till mitt lilla break-down. 

Jag har så många fina människor runt omkring mig. Macke gav mig ett par öl, och Sofie och jag hade ventilering i telefon. Utan henne vet jag fan inte vad jag hade gjort. 

Idag har vi pluggat hela dagen i bibblan, gjort forskningsplanen inför det stora arbetet. Och nu ska jag försöka ta tag i att plugga på omtentan. Livet är kul nästan jämt. ;) idag är jag lite mer positiv i alla fall. 

Igårkväll trodde jag aldrig jag skulle kunna sluta skratta! Soff skulle komma bort en sväng för att plugga lite till, det tar 5 minuter mellan oss. MAX. Hon drog ut på tiden, men det är ju så jäkla mycket snö tänkte jag. Då tar det kanske lite längre tid. 

Tiden gick. En enda gång funderade jag : Tänk om hon inte kommer in? Äh. Hon har ju nyckel hem hit, så hon kommer ju in. Annars ringer hon väl.

Tiden gick lite till, och då hör jag något utanför. Sedan en smäll på rutan. Sedan ett rop "agggeeeeeee!" Då står hon utanför, som en liten tomte - med is i håret och en snöboll i handen. Hon hade 1: gått vilse, hon skulle prova min "genväg", men hamnade fel. 

2: hon hade glömt nycklarna hemma. 

3: mobilen dog så hon kunde inte ringa. 

Vi skrattade åt det här hela kvällen, alltså synen av henne var så jävla rolig. 

Plugg-dag trots att hälften av hela Sveriges befolkning är lediga. Så är det att vara student! 

Idag satt vi hos soff. Vi var rätt duktiga, men det slår aldrig fel : varenda gång (det har nog aldrig INTE hänt) när vi ätit lunch så blir vi trötta och tappar allt. Vi fortsätter plugga, men vi pluggar inte. Det levereras ingenting överhuvudtaget. Så jag föreslog en paus - jag gick hem till mig och pluggade lite och hon på sitt håll. Sen beslutade vi oss för att ge oss ut i snön. Det är sjukt mycket snö i Kalmar. 

Vi promenerade fan i 1,5 timme, vi har sett sidor av Kalmar som förut var okända. Ganska vågat eftersom ingen av oss har lokalsinne och bådas mobiler dog ;) 

Under promenaden körde vi lite förhör, och pratade skit. Så effektiviteten var ändå ganska hög. ;) 

Bra dag faktiskt. Behövs mer plugg egentligen, men man får dela upp det ibland. 

Snö ute och snö inne ;)

Sofie och jag har spånat i 2 år på vårt utvecklingsarbete. Det ska vara stort, något utöver det vanliga och något som inte så många har gjort förr. Man vill ju förändra någonting i ett sådant projekt, och vi vill mer än att "bara" forska. 

Alla idéer vi haft hittills har matchat ovanstående kriterier. Men oftast är mitt tänk så långt utanför lådan att det ibland kan kännas som orimliga idéer. Vissa förslag vi gett har lärare mer eller mindre sågat. Inte för att det är dåligt utan för att det är ett projekt som kanske hade krävt ett års arbete. Den senaste snilleblixten kallade magistern för "riskprojekt". Då var vi inne på ganska djup psykologi, och även om han ansåg att tanken var spännande så avrådde han oss pga det är som att utföra experiment på barn. Och ska man göra det så ska man ha en plan som är mer vattentät, man måste veta vad man vill ha ut och framförallt krävs det år av både forskning och arbete. 

I vårt team är jag den som kallas för gasen. Sofie är bromsen. Jag skenar iväg, Sofie skenar iväg MEN hon ser begränsningarna. Det gör inte jag. Igår ringde hon, alldeles ivrig och tjöt ut en idé! Och den idén är inte bara ASBRA, den är rolig, den är unik och den är så jävla nytänkande! Jag hoppade på direkt, och idag började vi diskutera. Vi var båda helt till oss, satt och fnissade, planerade och var bara så jävla nöjda! Sofie tog över gasen men höll sig absolut till rätt hastighet! Nu kom vi till om idén skulle sågas, eller inte sågas.. 

Jag mailade en av lärarna. Henne som jag har stor respekt för, jag har aldrig i mitt liv mött en människa med sådan pondus. Och så kan hon en massa också. Men vi förberedde oss på att hon skulle åtminstone försöka få oss att tänka om en aning. Så blev det inte. Hon tyckte att idén lät så spännande och att detta kommer bli så kul att följa! 

Plötsligt gick ångest-projektet till en ny nivå. Detta ska bli riktigt roligt! Nu KAN allt gå åt helvete, det vet man aldrig. Men planen, och allt runtomkring känns så jävla kul! vi kommer få ägna mycket tid åt det här, och det kommer säkert emellanåt vara blod, svett och tårar. Men vi är ganska ensamma om den här planen, så även om den inte skulle ro i land så har vi uppfyllt våra egna personliga mål. 

Jag är så innerligt glad att det är just Sofie jag ska göra det här med. 

Tillbaka till verkligheten idag. Skola. Jag HAR pluggat på "lovet", men jag har pluggat alldeles för lite. Magistern frågade idag om vi haft en bra jul. Sen frågade han om vi gjort som han sagt, och avsatt tid till plugget. Någon pep ut ett "nej". Vi har tenta på fredag. Och den känns inte som världens lättaste, faktiskt. Magistern frågade "och hur har ni tänkt lösa det här då?" Jadu. Vi löser det. 

Jag har pluggat lite, och jag känner mig mer säker idag än igår. Så förhoppningsvis är min känsla rätt. Men jag hade inte känt mig det minsta säker om jag faktiskt inte pluggat alls under ledigheten. Det var därför jag valde att åka hem till Kalmar så pass nära efter julafton, just för att jag ska kunna lägga lite tid på skolan. Och jag la två dagar, och nu känns det som att det (för stunden) är tillräckligt. Men hela veckan blir det schemalagt plugg, både på morgon och kväll. Sofie och jag startade redan direkt efter skolan idag. Och fortsätter imorgonbitti.. 

Det är mycket nu. Men ikväll tänker jag umgås och ta en öl eller två med Macke. 

Min pappa är verkligen en fantastisk man! Allt han gör, i stort sett, gör han för sina barn. Så kan man tänka om många, men det är sällan så sant som när det handlar om min pappa. Allt han nånsin tar sig för handlar till sist om oss "barn", att vi fyra ska ha det bra. 

Idag var jag där en sväng. Skulle fira min brors 6-årsdag. Jag blev plötsligt sugen på kokt potatis och sås. Men Charlie var sugen på fiskpinnar och potatismos. Pappa ställer sig och lagar potatis och sås till mig och Charlies önskemål till honom. Efter det ville kotten leka med Pokémon, och pappa skulle vara med. Då leker han med sådan inlevelse. För hans skull, antonis alltså. Och pappa stod och tittade ut igenom fönstret och önskade på att snön skulle lägga sig. Inte för att han vill det, utan för att han vill ta ut sin unge i pulkabacken och leka. <3 

Nytt år. 

Det hann väl precis lagom slå över till nytt år när jag började känna mig bråkig. Mot Ida, som vad jag minns inte hade gjort mig något ont alls. Jag är så bråkig när jag dricker, men det gick väl över. 

Hemma på kvällen hade vi det bra, det var Ida, jag och Agnes. Vi åt gott, drack för mycket, spelade spel och sånt. Men på krogen var det så äckligt mycket folk, och nånting fick mig att tappa humöret. Och så gick det ut över fel person. 

Igår låg vi hela dagen och kollade film och serier, gjorde en paus där vi kröp bort till hemmakväll och köpte godis. Sen hem igen. Effektivt! 

Tog tag i städet när Ida åkt, och så skulle jag ringa mamma en sväng. Då blev mamma dottersjuk, och JAG blev mammasjuk. Känner mig fortfarande lite bakisklen och har en aning bakisångest (vilket jag egentligen inte behöver). Det gick EN buss, och den skulle jag aldrig hinna. Men jag sprang, och hann. Min lilla pärla blev nog pissed för att jag sprang hela vägen. I jeans. Ja. Hon är nypiercad. ;) nu kan jag säga det, för nu vet mamma om det också.