BabyLoo

Sofie och jag har spånat i 2 år på vårt utvecklingsarbete. Det ska vara stort, något utöver det vanliga och något som inte så många har gjort förr. Man vill ju förändra någonting i ett sådant projekt, och vi vill mer än att "bara" forska. 

Alla idéer vi haft hittills har matchat ovanstående kriterier. Men oftast är mitt tänk så långt utanför lådan att det ibland kan kännas som orimliga idéer. Vissa förslag vi gett har lärare mer eller mindre sågat. Inte för att det är dåligt utan för att det är ett projekt som kanske hade krävt ett års arbete. Den senaste snilleblixten kallade magistern för "riskprojekt". Då var vi inne på ganska djup psykologi, och även om han ansåg att tanken var spännande så avrådde han oss pga det är som att utföra experiment på barn. Och ska man göra det så ska man ha en plan som är mer vattentät, man måste veta vad man vill ha ut och framförallt krävs det år av både forskning och arbete. 

I vårt team är jag den som kallas för gasen. Sofie är bromsen. Jag skenar iväg, Sofie skenar iväg MEN hon ser begränsningarna. Det gör inte jag. Igår ringde hon, alldeles ivrig och tjöt ut en idé! Och den idén är inte bara ASBRA, den är rolig, den är unik och den är så jävla nytänkande! Jag hoppade på direkt, och idag började vi diskutera. Vi var båda helt till oss, satt och fnissade, planerade och var bara så jävla nöjda! Sofie tog över gasen men höll sig absolut till rätt hastighet! Nu kom vi till om idén skulle sågas, eller inte sågas.. 

Jag mailade en av lärarna. Henne som jag har stor respekt för, jag har aldrig i mitt liv mött en människa med sådan pondus. Och så kan hon en massa också. Men vi förberedde oss på att hon skulle åtminstone försöka få oss att tänka om en aning. Så blev det inte. Hon tyckte att idén lät så spännande och att detta kommer bli så kul att följa! 

Plötsligt gick ångest-projektet till en ny nivå. Detta ska bli riktigt roligt! Nu KAN allt gå åt helvete, det vet man aldrig. Men planen, och allt runtomkring känns så jävla kul! vi kommer få ägna mycket tid åt det här, och det kommer säkert emellanåt vara blod, svett och tårar. Men vi är ganska ensamma om den här planen, så även om den inte skulle ro i land så har vi uppfyllt våra egna personliga mål. 

Jag är så innerligt glad att det är just Sofie jag ska göra det här med.