Tredje praktikveckan gjord. Jag trivs hur bra som helst! Allt flyter på. Eller i alla fall det mesta. Däremot finns det dagligen frågor inombords om hur man hanterar svåra situationer, alldeles för höga ljud, konflikter and so on. I många fall är jag helt säker, men i andra fall blir jag frågvis eftersom jag inte vet. Jag gör som jag känner är rätt, även om det inte är det. Och jag tror det är så jag är skapt. Impulsiv men konstruktiv. Jag "hugger" aldrig någon utan att förklara. Och det känner jag är viktigt. De jag bryr mig mest om är såklart barnen, och barnen (de flesta iaf) verkar tycka om mig. Idag fick jag höra från ett av barnen "åh nej! Nu har du bara två veckor kvar, sen är det kört. Vi är körda när du slutar här". ;) sötis! Igår spelad jag "finns i sjön" med en 6-åring. Jag sa "kolla nu noga vad du har på hand". Ungen kollar ordagrant på sin egen hand och ser väldigt frågande ut. 

-Alla dina knektar?

-eeh. Har den skägg och hår?

Barnet kan inte läsa, men det tar man för givet. "Nej, hjärtat - knekten har bara hår". 

De är så söta, och jag trivs. Jag känner mer och mer vad det är jag vill rikta in mig på, och det har jag egentligen känt i alla år. Men praktik i alla former ger mig en tydligare bild av vad jag vill bli, och det innebär att jag inte är färdigutbildad än på länge. Men det gör mig ingenting. 

Min stubin skulle kunna bedömas som en stubin av kortaste sort, men jag har blivit bättre med åren. Så mycket bättre. Jag har mer tolerans, och det krävs alltså mer innan min bägare rinner över nu för tiden. När det handlar om barn har jag alltid haft mer tolerans än när det handlar om vuxna. Det beror delvis på att det finns en ärlighet hos barn som gör att jag inte tappar greppet på samma sätt. Säger barnet någonting, oavsett vad det handlar om, så är det någonting som behöver komma ut. Något pyttelitet kan vara det största i det barnets värld. Frågar jag ett barn om helgen har varit bra så räknar jag inte med att få frågan tillbaka, "hyfset" kommer med åren. Utan det som barnet berättar är det jag anser är viktigt. Men ställer jag samma fråga till en vuxen så hör det till att frågan ställs tillbaka, om så bara för sakens skull. Den ärlighet som barn har saknar tyvärr många vuxna. 

Nonchalans är bland det värsta jag vet, både när det gäller barn och vuxna. Nonchalanta människor får mig att tappa tålamodet. Jag tar hellre en diskussion som urartar, där både skrik och gråt förekommer, än att bli nonchalerad. Barn som nonchalerar tvingar pedagogen att tänka om, att försöka på andra vis - trots att det är frustrerande. Men vuxna som gör så får mig att tappa humöret. Vuxna ska inte bete sig som barn, vuxna ska visa barn hur de ska bete sig. 

Har haft en kanonhelg med tjejerna i Ullared! Eftersom vi skulle sova över så stressade vi inte dit på lördagen. Jennie och jag körde till Grand samarkand i Växjö för att möta upp Elina och Sofie. Efter lite lunch och shopping var vi iväg! På Ullared mötte vi upp Jessica också. 

Allt har varit helt galet, men jag tänker bara skriva om de största highlightsen. ;) 

1: tjugo minuter innan varuhuset stängde på lördagen sprang jag på Elina och Sofie. Jag började demonstrera min nyinköpta LP-spelare som jag var så nöjd med (varför får ni se sen). Jag blev dock avbruten mitt i en mening. Sofies vagn var försvunnen, med elinas väska i. Bilnycklar, mobil - allt. Detta skedde på en sekund, eftersom vi alla tre stod precis vid vagnen hela tiden. Paniken blev större och större, och vi letade som galningar! Tiden gick, kön växte i takt med paniken. I en halvtimme höll vi på. Sofie och Elina började gråta. Men Elina fann vagnen EM bra bit bort, så troligtvis (färhoppningsvis) har någon tagit fel - upptäckt det för sent och bara ställt den där de stod. När allt var återfunnet grät de ännu mer ;) 

2: efter hotellfrukost igår packade vi in oss i bilen och styrde färden mot varuhuset för rond 2. Vi hade 20 minuters bilfärd från hotellet, och när vi kört halva vägen upptäckte Jennie att vi glömt checka ut. Bara att vända om! 

Jag har köpt en del julklappar, men även en del till mig. Först hade jag lite ångest men jag valde att trycka bort det. Jag har faktiskt sparat pengar till min flytt, och jag har även tänkt att julklappar kommer stt tas ifrån det sparandet. 

Här är den! Ljudet är ju inget att hurra för, men den tar ingen plats och den är snygg! Jag kan även (tror jag) koppla in den till mitt ljudsystem. 

Alla vet hur en utrymning går till, det övar man på med start tidigt i livet - hur man beter sig vid brand, hur man tar sig ut och vart man samlas. Sen, om olyckan skulle vara framme, så kan det ske att man handlar helt tvärtom. Kanske i chock, panik eller av bara farten. 

Men en inrymning.. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär aktuellt. Inte för mig, och inte för min omgivning. Istället för att utrymma en byggnad eller en lokal vid olycka ska jag alltså vara förberedd mentalt på hur jag istället ska inrymma de i min omgivning. Ta skydd i form av lämpliga "gömställen", låsa in så många som jag har möjlighet att skydda. Nu pratar vi inte om olyckan skulle vara framme, utan nu pratar vi om ondskan skulle vara framme. VART och HUR ska jag som kommande lärare skydda barnen IFALL ondskan skulle slå till? Hur signalerar jag till andra att de behöver ta skydd? Hur förbereder jag mig mentalt på sådant här utan att förbereda barnen? De ska inte behöva tänka på detta alls, de ska aldrig behöva vara rädda. Särskilt inte på en plats som de vistas över flest vakna timmar om dagen, där min uppgift är att se till att barnen har det bra. 

Hur fan hände detta? Hur kunde allt falla såhär fort, eller ännu viktigare : överhuvudtaget? Hur kunde allt komma såhär nära? Hur skyddar jag barn emot ondska och elände utan att skrämma dom? Hur skyddar jag mig själv? 

Jag är skrämd av denna verkligheten. Men jag är inte hälften så skrämd för min egen del, utan främst för hur jag någonsin ska kunna koppla av i en värld där människor - BARN - i min närhet kan utsättas för fara. Där jag och andra vuxna inte har råd att agera annat än taktiskt. Men det finns ingen utbildning i hur detta ska gå till. Det känns hemskt att behöva agera utifrån en känsla, OM faran skulle vara framme. Höger eller vänster - inomhus eller utomhus - klassrum eller gympasal.. 

Vad fan hände med världen? 

Det här med fördomar är intressant. Jag är tatuerad. Ganska så tatuerad. Mycket kan döljas, men det finns en och annan som är svår att dölja. Jag är av den sorten som anser att jag inte ska behöva dölja, jag har ju valt att se ut såhär. Men säsongen innebär ju att jag sällan går i kortärmat, så mycket döljs ju av sig självt. Men det som syns, över bröstet till exempel. Det har inte en enda gång påpekats i någon negativ bemärkelse. Istället frågar både barn och personal (även de som är lite äldre) vad det står, om det gjorde ont, om jag har fler och så påpekar de ofta att det är snyggt. Barnen bryr sig föga, de frågar enbart om tjurringen men även dom påpekar att den är fin. 

Det är faktiskt inte ofta jag stöter på annat än just frågor. Och frågor är jag ganska beredd på med tanke på hur jag har valt att placera mitt skrot. ;) 

Har börjat komma in i praktiken ordentligt, och det är så skönt. Det tar ett tag innan man håller koll på barnens namn, färdigheter och scheman. Sakta men säkert börjar det arta sig. 

Barnen är fantastiska. Och så himla fina. Förra veckan diskuterade jag evolutionen med en 7-årig pojke. Där efter fann vi varann. De har så kloka tankar, och lyssnar man bara på dom så klarnar så mycket för en själv. Han ville hellre prata djupa tankar med mig på väg till skogen, istället för att springa hela vägen dit. Halvvägs stannade han och knäppte min jacka så att jag inte skulle frysa. 

Jag känner mig bra. Förut, av flera års "erfarenhet", har jag alltid fått höra att jag har lätt att ta mig an de barn som är "speciella" av något slag. Min handledare på min allra första praktik på högskolan kallade det en gåva. Även om jag vet om att jag har en tendens att få dessa barn att dras till mig så har jag ändå haft svårt att faktiskt helhjärtat se att det beror på mig. Jag har alltså haft svårt att på riktigt se det som en gåva, när jag ser dem som en självklarhet. 

Men nu.. Nu mer eller mindre intalar jag mig själv att jag NOG har någonting som barn tycker om. I synnerhet barn med behov av särskilt stöd. Detta är som sagt inte första gången, men nu som först, när jag är inne på tredje året, kan jag tänka mig att försöka tänka mig det. Det är NOG ingen slump att jag gång på gång "fångar" de barnen som har diverse olika svårigheter, och det är NOG ingen slump att jag på något sätt upplever dessa barns personligheter som mer intressanta. Jag har alltid förstått, men jag har ju inte förstått varför jag har förstått när så många andra missförstår dem. Deras små "specialiteter" är det finaste med hela deras person, och därför förstår jag inte hur någon i hela världen kan uppleva det som ett problem. Det finns uppenbara situationer där det faktiskt kan vara ett problem, men för mig är det så självklart att uppleva problemet med barnet. Det är faktiskt jävligt häftigt att göra det! 

Idag har jag "lagat" en maskin som inte finns, förutom i barnets huvud. Under lektionstid. Jag hann upptäcka att maskinen, som återigen inte existerar, var trasig. Och för att nå barnet så erbjöd jag mig att laga maskinen. För jag är världsbäst på att laga maskiner som inte finns. Sen fortsatte vi lektionen. Och att dagen innan få höra av en 7-åring "jag vill inte ha sällskap av min kompis till skogen. Jag går hellre med dig, jag gillar stt prata om evolutionen med dig". Jag stannade för att knäppa hans jacka. Då knäppte han min, så att jag inte skulle frysa. 

Jag var inte pepp på praktik. Inte nu. Och det tar ett par dagar innan man slutar känna sig i vägen. Mina två sista dagar har vart intensiva, men guld. Sånt här är värt mer än pengar.