Ibland kan jag tänka på hur mycket mer lugn jag har i kroppen sen jag började med min medicin, och hur skönt det är att inte ha så höga berg och djupa dalar. Samtidigt kan jag ibland fundera på om jag är annorlunda nu mot förut? Jag känner mig inte annorlunda, det lugnet jag har nu är förtjänt, och känns ganska naturligt. Men det betyder inte att jag inte har myror i benen, humör och kaos i huvudet, för det har jag. Min medicin hjälper mig att få struktur i kaoset, vilket är bra för kaoset gillar jag ju att leva i. Jag vet ju inget annat. Men den där funderingen om jag är annorlunda nu mot då får jag ibland.. jag ville aldrig ta bort den jag var, jag ville bara dra ner på kurvorna och ha förmågan att kunna landa i saker jag inte är bekväm i. Jag blir sällan så arg att jag ser rött. Det är skönt, för den ilskan kostade mig så mycket energi förut. Men om jag är annorlunda nu mot då? Ja och nej. Jag är samma jag, fast med mindre hastiga svängar. Skillnaden nu (tror jag, jag vet inte) är att när jag fått uppleva de stora svängarna (som typ idag, fullt medicinerad) så blir jag inte arg för att jag blev arg, utan nästan snarare att jag får en känsla som är behaglig för att jag visst känner igen mig själv. Behaget kom dock massa timmar senare, men ändå. Innan idag blev jag arg och uppgiven - allt i ett. Men istället för att landa i enbart ilskan så landar jag i något konstruktivt. Det hade jag svårt för förut. Jag hade svårt överhuvudtaget att sortera allt. Nu kan jag uppleva uppförsbackar och nedför, men jag har lättare att sortera upp efteråt och komma nära det som fick mig att känna allt det där. Och faktiskt så vill jag känna allt jag känt förut.. jag vill bara kunna hantera det, och det har jag lättare för nu. 

Imorgon är en annan dag, och om det behövs så hoppas jag att humöret håller i sig. Helst ser jag att det planar ut. Jag har faktiskt 100 barn att ta hand om. 

Imorse skickade min kusin och frågade om vi skulle hitta på nåt en stund. Jag klev upp och gjorde mig i ordning och sen satte vi oss i bilen ut mot Nybro. Fixade kaffe och fika, blomjord och blommor och sen satte vi oss vid farmors grav och började plantera. 

Det är sån skillnad att vara där nu mot hur det var förut. Förut kändes det bara jobbigt, och jag kunde aldrig gå fram gill gravstenen om jag inte var ensam. Men nu är det annorlunda. På något sätt känns det mer "naturligt" nu, även om det aldrig kommer bli naturligt. Men nu kan jag gå dit och känna mer än bara elände. Hennes grav är fin jämt, det finns så många som fortfarande håller min farmor varmt om hjärtat, så bilden ovan visar hur det såg ut när vi kom. Rätt fint och väl skött! Men vi planterade fler påskliljor och så de här röda fina blommorna, farmor gillade dom! 

Så här såg det ut när vi gick. ❤️ vi bjöd henne på en slurk kaffe också när vi ändå var där ;) precis när vi började plantera så började det tok-hagla från ingenstans. Jennie tror att det farmor ville säga att vi inte skulle spendera för långt tid där, utan istället umgås i det fina vädret. När vi gick kom nämligen solen igen. 😊

I tisdags gjorde jag ett nytt memory till ungarna, det har blivit lite av en lov-tradition! De älskar faktiskt de spel vi gör själva, och de är ju med under hela proceduren så de väntar ivrigt på att allt ska bli klart! Sen spelar de och spelar. Idag gjorde jag ännu en sak vi gjorde på förra lovet, nämligen att baka. Vi hade så få barn idag, så jag sprang till Konsum och köpte de ingredienser som saknades och sen tog jag hjälp av tre små troll (de slickade rent varenda skål och sen fick jag ta disken. Otippat 😂) egentligen gillar jag inte att baka, jag blir stressad, det är grejer överallt och jag blir så jävla lättretlig och bunden till att följa receptet! Den som stör då kan få sig en mindre utskällning ;) av den anledningen brukar jag inte baka. Idag hade jag både lust och tålamod och då passar jag på! Under förra lovet gjorde vi cupcakes som vi bjöd kökspersonalen på, för att visa tacksamhet över allt de gör för oss och allt de står ut med ;) vi tycker att det är viktigt att lära barnen också att ge TILLBAKA, att inte bara få och få. Att få mat varenda dag i skolan är en självklarhet för barnen, men de behöver lära sig att det inte är en självklarhet. De behöver också lära sig att uppskatta det som serveras, även om man inte skulle tycka om det! Oavsett om man gillar det eller ej så står personalen från tidig morgon till sen eftermiddag för att se till att både barn och personal är mätta för dagen. De har dessutom bättre koll på allergier och specialkost än vad vi har, vilket är rätt otroligt med tanke på hur många elever de serverar mat varje dag, ca 850 st. 

Så, åter till bakningen. Fler och fler barn kom in i rummet och Så fort muffinsen var i ugnen började flera av barnen räkna hur många var de skulle få. När de såg att jag köpt mjölkchoklad som jag skulle hacka och ha på glasyren så dök flera av dom fram och tog för givet att de skulle få äta choklad. Varför ska chokladen ligga på kakan när man kan äta det direkt liksom? 😂 jag informerade dom att de ska få EN var efter mellanmålet. En. "Va?! Vem ska ha resten?! Varför får vi bara en?" 

Jo, kära små barn. För att det räcker med en. Jag är inte glad för att ge barn för mycket socker i skolan eller på fritids anyway. Tror inte ens vi får det, det finns nån bestämmelse som jag dock inte har koll på. I alla fall - barnen fick själva gå ner till köket och överlämna två fat med chokladmuffins. De ska fan lära sig. ;) och för att inte vara så bra på att baka så blev de faktiskt riktigt goda! Måste bero på barnen och deras små baciller.. 🙈

Dök upp ett minne på Facebook. För fyra år sedan idag skrev jag en facebook-status som fick människor i min närhet att verkligen visa sina rätta färger. Det fick mig att tänka annorlunda, och det i sin tur var faktiskt en vägvisare för mig hur töntigt det än låter. 

Idag kan jag se tillbaka och vara tacksam över en hel del, bland annat att jag är där jag är idag. Känns så värt det! 👊🏽 

Har somnat om kvällarna två dagar i rad trots min ikapp-sovning i helgen! Skönt. Vad som också är skönt är att jag numera cyklar till jobbet, så när jag börjar tidigt behöver jag inte alls gå upp lika tidigt. Jag kan nämligen cykla en kvart innan jag börjar om jag vill. Det vill jag inte, men jag KAN. ;) 

Var i stan innan, och när jag promenerade hem tänkte jag på hur fint Kalmar är och hur bra jag trivs här. Jag håller ögonen öppna efter en större lägenhet, men jag gillar verkligen mitt område. Så helst av allt hade jag velat bo kvar på samma gata, i samma hus, fast med ett extra rum. 

Tvingad ledighet är den enda ledighet jag verkligen uppskattar, slog det mig idag. Jag KAN inte jobba imorgon för det är stängt, jag MÅSTE vara ledig. Hade vi haft öppet så hade jag jobbat, jag har svårt att koppla av på ledighet som inte gäller alla. Jag måste bättra mig på den biten, det inser jag. Men denna ledigheten (eftersom jag ändå inte har något val) kommer lämpligt känner jag. Det ska bli skönt. Sovit som en kratta nu igen, så har jag otur blir denna helgen som förra, dvs helt utmattad och full av sömn. Aldrig någon balans här! 

Idag tog jag med mig ansiktsfärg till jobbet. På plats fanns redan massvis med söta små kaniner, påskkärringar och gubbar. Men det fanns en liten skara som inte var utklädda, och det är såklart inget måste! Men de ville, så jag satt i 20 minuter och sminkade barn, sen sminkade jag mig själv. Ett av barnen fick måla dit mina prickar ;) fick även ta in barn under dagen och sminka. sen har dagen rusat förbi med olika aktiviteter på både skoltid och fritids. På fritids fixade vi snabbt som fan ihop en äggjakt där barnen fick leta upp 36 ägg med "fågel fisk eller mitt emellan". När de hittat alla ägg serverades ett stort fint fat med lyx-frukt! 

Tänkte på en sak när jag kom hem.. här står man dagligen och informerar föräldrar om saker, både viktigt och mindre allvarligt. Undrar om de tog mig på allvar just idag. 🙈

Som vi kämpar varenda dag.. verkligheten är stressig, mer än vad man föreställde sig, mycket oplanerat som dagligen dyker upp, möten hit, samtal dit, planering osv osv. Sen ska man också räcka till åt alla våra små guldklimpar. Ibland kan vissa konflikter/diskussioner låta överdrivna, "hon sa så", "han puttade mig" osv. Ibland känner man att det "lilla" (som kanske inte är litet för någon annan) måste vänta eller att man önskar att de kunde försöka lösa det lilla själva. Fast det är både svårt och farligt att förvänta sig för mycket av barnen, och vissa små saker får inte sopas undan. Typ idag. Idag var vi med om en så jävla grym grej! 

Mellanmål och vid den tiden är jag alltid lite småtrött, stressad och irriterad. Men oftast coolar jag ner så fort jag fått in alla ungar i matsalen (och tjatat att de ska tvätta händerna och fuskar dom så tar jag fram min bacillskanner-penna och kontrollerar de små skitgrisarna). Jag sätter mig sällan ner under mellanmålet utan man springer omkring, jagar, torkar upp, tjatar eller vaktar toaletten för de barn som inte vågar låsa dörren. 😅 men idag satte jag mig ner en stund, jämte den absolut bästa kollegan man kan tänka sig. Vi gick igenom lite smått, och plötsligt kommer ett av barnen och avbryter med att säga att en av de andra barnen sagt nånting dumt till henne. Varken jag eller min kollega tyckte att det var okej, men vi undrade varför inte flickan ifrågasatte vad det andra barnet menade med sitt uttalande. Så istället för att själva gå fram och reda ut det, så satt vi två vuxna och peppade barnet till att själv våga ifrågasätta och faktiskt visa sin ståndpunkt i att hon inte tar skit! Utan att vara otrevlig eller elak tillbaka såklart. Vi satt och observerade flickan när hon satte sig vid bordet igen. Hela tiden sökte hon efter våra blickar, och vi nickade mot henne och försökte visa henne att vi tror på henne. Alltså.. kaxigheten i ungens ögon när vi såg att hon öppnade munnen och började prata. Hela hon fick ett annat kroppsspråk och var liksom självsäker men ändå mjuk. Jag blev så jävla exalterad och satt och viskade till min kollega "kolla blicken!! Kolla hur cool hon är!" Stenhård men ändå mjuk. Alltså hon tog sig egentligen bara rätten att fråga varför någon annan tog sig rätten att påpeka saker om henne. Man såg liksom att hon plötsligt förstod att hon HAR RÄTT ATT få förklarat för sig. Direkt efter kom hon till oss igen, för att få bekräftelse på att hon gjort rätt. 

Jag ska jobba ännu mer med värdegrund för det är ett ämne man aldrig kan få för mycket kunskap i! Jag ska jobba för att mina barn ska minnas det ögonblicket då de förstod att de är sin egen person och att det finns saker de ska stå upp för, saker de aldrig ska acceptera. 💪🏼 med det sagt lägger jag en 12 timmar lång arbetsdag åt sidan och gör mig redo för sängen. Snart. 

Längesen jag skrev, jag varken orkar eller har lust. Men nu så! 

Dagarna rullar på, det händer mycket hela tiden så fortfarande kan jag säga att ingen dag är nånsin den andra lik! I helgen var jag så trött att jag somnade om efter att ha varit vaken i några timmar, vaknade sen vid 14.30 😳 helt sjukt. Jag som aldrig sover i veckorna! Så trött har jag varit hela helgen.. man tar väl igen allt både kroppsligt och mentalt.. 

Och på tal om mentalt.. jag är ju en människa som påverkas väldigt starkt av sådant som händer runt omkring mig. Tragedin i Stockholm är inget undantag. Från det att jag fick höra vad som hänt och resten av helgen (ja, nu också) så kan jag inte släppa tankarna på alla drabbade, varför det hände, hur sånt här ens KAN få hända.. jag stod på skolgården med min kollega och våra barn, och tanken slår en så hårt i magen : hur ska jag skydda alla dessa små juveler från all världens ondska? Tänk om något skulle hända DOM under mitt ansvar! Det tog så långt tid att smälta allt att jag puttade bort det faktum att jag har en nära vän som faktiskt arbetar som polis i huvudstaden.. en av mina andra närmsta vänner bor i huvudstaden, släktingar, bekanta.. det fanns inte på min karta att jag ska behöva vara orolig över att mina vänner ska ha klarat sig undan en terrorist. Helt sjukt! Jag far så illa över det här, känslan och rädslan går att ta på. Samtidigt som kärleken och värmen som spridit sig tränger igenom! 

Trots det, så gick jag till jobbet imorse med en enda tanke och det var "på någon skola här i Sverige behöver någon i mitt yrke starta dagen med att förklara för resten av barnen att deras kompis inte kommer att komma dit mer". Om det finns en Gud så hoppas jag att detta är första och sista gången jag behöver tänk en sådan tanke. 

Fy, hemska värld. 💔