BabyLoo

Som vi kämpar varenda dag.. verkligheten är stressig, mer än vad man föreställde sig, mycket oplanerat som dagligen dyker upp, möten hit, samtal dit, planering osv osv. Sen ska man också räcka till åt alla våra små guldklimpar. Ibland kan vissa konflikter/diskussioner låta överdrivna, "hon sa så", "han puttade mig" osv. Ibland känner man att det "lilla" (som kanske inte är litet för någon annan) måste vänta eller att man önskar att de kunde försöka lösa det lilla själva. Fast det är både svårt och farligt att förvänta sig för mycket av barnen, och vissa små saker får inte sopas undan. Typ idag. Idag var vi med om en så jävla grym grej! 

Mellanmål och vid den tiden är jag alltid lite småtrött, stressad och irriterad. Men oftast coolar jag ner så fort jag fått in alla ungar i matsalen (och tjatat att de ska tvätta händerna och fuskar dom så tar jag fram min bacillskanner-penna och kontrollerar de små skitgrisarna). Jag sätter mig sällan ner under mellanmålet utan man springer omkring, jagar, torkar upp, tjatar eller vaktar toaletten för de barn som inte vågar låsa dörren. 😅 men idag satte jag mig ner en stund, jämte den absolut bästa kollegan man kan tänka sig. Vi gick igenom lite smått, och plötsligt kommer ett av barnen och avbryter med att säga att en av de andra barnen sagt nånting dumt till henne. Varken jag eller min kollega tyckte att det var okej, men vi undrade varför inte flickan ifrågasatte vad det andra barnet menade med sitt uttalande. Så istället för att själva gå fram och reda ut det, så satt vi två vuxna och peppade barnet till att själv våga ifrågasätta och faktiskt visa sin ståndpunkt i att hon inte tar skit! Utan att vara otrevlig eller elak tillbaka såklart. Vi satt och observerade flickan när hon satte sig vid bordet igen. Hela tiden sökte hon efter våra blickar, och vi nickade mot henne och försökte visa henne att vi tror på henne. Alltså.. kaxigheten i ungens ögon när vi såg att hon öppnade munnen och började prata. Hela hon fick ett annat kroppsspråk och var liksom självsäker men ändå mjuk. Jag blev så jävla exalterad och satt och viskade till min kollega "kolla blicken!! Kolla hur cool hon är!" Stenhård men ändå mjuk. Alltså hon tog sig egentligen bara rätten att fråga varför någon annan tog sig rätten att påpeka saker om henne. Man såg liksom att hon plötsligt förstod att hon HAR RÄTT ATT få förklarat för sig. Direkt efter kom hon till oss igen, för att få bekräftelse på att hon gjort rätt. 

Jag ska jobba ännu mer med värdegrund för det är ett ämne man aldrig kan få för mycket kunskap i! Jag ska jobba för att mina barn ska minnas det ögonblicket då de förstod att de är sin egen person och att det finns saker de ska stå upp för, saker de aldrig ska acceptera. 💪🏼 med det sagt lägger jag en 12 timmar lång arbetsdag åt sidan och gör mig redo för sängen. Snart.