BabyLoo

Ibland kan jag tänka på hur mycket mer lugn jag har i kroppen sen jag började med min medicin, och hur skönt det är att inte ha så höga berg och djupa dalar. Samtidigt kan jag ibland fundera på om jag är annorlunda nu mot förut? Jag känner mig inte annorlunda, det lugnet jag har nu är förtjänt, och känns ganska naturligt. Men det betyder inte att jag inte har myror i benen, humör och kaos i huvudet, för det har jag. Min medicin hjälper mig att få struktur i kaoset, vilket är bra för kaoset gillar jag ju att leva i. Jag vet ju inget annat. Men den där funderingen om jag är annorlunda nu mot då får jag ibland.. jag ville aldrig ta bort den jag var, jag ville bara dra ner på kurvorna och ha förmågan att kunna landa i saker jag inte är bekväm i. Jag blir sällan så arg att jag ser rött. Det är skönt, för den ilskan kostade mig så mycket energi förut. Men om jag är annorlunda nu mot då? Ja och nej. Jag är samma jag, fast med mindre hastiga svängar. Skillnaden nu (tror jag, jag vet inte) är att när jag fått uppleva de stora svängarna (som typ idag, fullt medicinerad) så blir jag inte arg för att jag blev arg, utan nästan snarare att jag får en känsla som är behaglig för att jag visst känner igen mig själv. Behaget kom dock massa timmar senare, men ändå. Innan idag blev jag arg och uppgiven - allt i ett. Men istället för att landa i enbart ilskan så landar jag i något konstruktivt. Det hade jag svårt för förut. Jag hade svårt överhuvudtaget att sortera allt. Nu kan jag uppleva uppförsbackar och nedför, men jag har lättare att sortera upp efteråt och komma nära det som fick mig att känna allt det där. Och faktiskt så vill jag känna allt jag känt förut.. jag vill bara kunna hantera det, och det har jag lättare för nu. 

Imorgon är en annan dag, och om det behövs så hoppas jag att humöret håller i sig. Helst ser jag att det planar ut. Jag har faktiskt 100 barn att ta hand om.