BabyLoo

Jag blev sjuk i lördags kväll, feber och förkyld. Blev rätt ordentligt jävla dålig och låg pall både söndagen och måndagen. Tänkte i min enfald (för jag är aldrig sjuk) att jag kunde jobba på tisdagen, och fram till 21 på kvällen inbillade jag mig det. Men då sa min kropp (och Mia, på skarpen) ifrån att nej - jag behöver vara hemma. Vad jag inte räknade med var att ligga stilla i fem dagar. FEM. Fatta, det händer aldrig! Men grejen är att jag knappt kunde göra annat. Alltså, jag har inte vart döende, men min feber har stigit så fort jag har tänkt tanken på att kliva upp ur min dvala. Så sjukt att kroppen faktist till slut säger ifrån själv. Hade jag lyssnat på min kropp de andra 3 gångerna som jag faktiskt känt av detta (utspritt under ett halvår kanske) så hade jag förmodligen inte varit sängliggande såhär intensivt. Jag har knappt ens kollat på film eller så under min hemmavistelss, utan mest har jag legat och läst en bok och ätit isglass 😂 

Idag fick det va nog! Jag måste till jobbet, jag måste till mina barn. Och Mia. Var så jävla taggad imorse (mannagrynsgröt till frukost på fredagar) ;) och när jag väl kom till jobbet.. alltså mina älskade ungar. Det var som om jag varit borta i flera månader. Alla sprang på mig, kramars och jublade. Till och med föräldrar kramade om mig, och mina fina kollegor. Då känner man sig verkligen värdefull. Men barnen.. oj oj oj. De är keliga i vanliga fall, men idag har det vart noll hejd! De vill veta hur jag mår, hela tiden. Och så förklarar de, på sitt egna alldeles fantastiska sätt, hur mycket de saknar mig och hur mycket de tänkt på mig. Från dessa små blir det så äkta. Jag sa till slut till en av flickorna (som inte lämnade min sida på hela dagen) "fattar du hur mycket JAG har saknat er? Tänk när ni är så stora att ni går på mellanstadiet, hur ska jag klara mig utan er då? Ni gör så att jag inte längtar hem.." älskade ungar. Till och med de barnen som inte är "mina" blev helt överlyckliga av att se mig, de har bara fått uppleva min frånvaro pga inställd musiklektion, vilket var illa nog. 

Att få träffa Mia igen är som varje gång jag varit utan henne i mer än 3 dagar.. det är mycket tack vare henne som jag känner mig hemma här. Kommer alltid uppskatta henne och hennes närvaro. Vi pratade faktiskt om det idag, hur snabbt vi blev ett team trots att vår tredje musketör bytte jobb mitt i allt. Det första jag blev välkomnad med på min nya arbetsplats (tänk då på att man var helt nyexad, nervös och förväntansfull på vad mitt yrkesval skulle ge mig) var två tjejer, en på 60 bast och en på 25, som sa "vi är så glada att du ska börja hos oss. Detta är ditt fritids lika mycket, så allt du vill ändra på, byta ut eller utveckla - det gör du. Du måste få utrymme att lära länna din egen roll här, och det gör du bäst genom att köra ditt race tillsammans med oss. Men detta fritidset är DITT, lika mycket som vårt". En kvart senare var jag lika bekväm som jag är hemma. Nästan. 

Ibland är jag trött, och trots vetskapen om att det finns ställen som faktiskt kan ge mig fler förutsättningar till att utvecklas, vara drivande och allt det där så landar jag tryggt i den känslan som både barn, personal och föräldrar gav mig idag (som så många andra dagar). För dessa ungarna är jag viktig. Och trots att det hektiska tempot kanske hindrar mig från vissa av de saker jag skulle vilka göra så har jag ändå min trygga grund här. På denna jättestora skolan, med alla jättemånga barnen. Mina (våra) planer, visioner och tankar kan fortfarande sättas i verket, fast inte med samma metod som på en liten skola. 

Tack mina älskade ungar för att ni påminner mig om varför jag slitit mitt hår på högskolan, varför jag ibland ligger sömnlös om nätterna men också varför jag stiger upp på morgonen. ❤️