Körde fel - kom rätt - checkade in och öppnade en flaska bubbel sen drog vi ut på stan. Kollade runt, shoppade lite (ingen bra idé när man är lite smått påverkad), fick besöka vår tatueringsstudio trots att de hade stängt ;) käkade lite, sen hem. Drack lite mer skumpa och sen somnade vi. 

Idag var vi uppe med tuppen, käkade hotellfrukost och sen begav vi oss ut på stan. Igår var det högsommar här, idag var det dystert. Perfekt dag för tatuering! Både Marie och Angelica påbörjade sin medan jag fick vänta på att få min uppritad, Marie var klar när jag började 😂 min blev inte alls som jag tänkt mig, den blev bättre! Och fan vad skickliga dessa tatuerarna är! De första 3 timmarna kände jag knappt nånting, och i mitt huvud tänkte jag att jag lätt skulle klarat lika länge till. Jag är jävligt smärttålig. Men sista timmen var faktiskt rätt tuff. Men man får härda ut. Så bra blev det! 

Efteråt gick vi till lilla torg och åt och tog en öl. Nu sitter jag på hotellet och dricker cider och mina kompanjoner sover 😂❤️

Om 20 minuter går jag till bussen som ska ta mig till Karlskrona och sen bil vidare till Malmö. Som vi har längtat efter denna helgen! Vi har sparat pengar varje månad i 2 år i en gemensam pott för att kunna hitta på nåt när vi fyller 30. Vi har samlat ihop 16.000 tror jag det var (Marie är den som har koll) och det räcker till hotell, resa till och från Malmö samt varsin HEL tatueringssittning. Bara den kostar 5000 spänn. ;) det här ska bli så jäkla kul, och nödvändigt! Vi behöver alla en paus nu. 

Igår fick jag påminna vissa av mina små troll att vi ses på tisdag nästa gång. Det var inga problem, det är nog jag som är mesigast ;) men de behöver i alla fall veta innan så att man inte bara struntar i att dyka upp. Då tror de att man lämnar dom. Och det har jag inte i min plan. 😊 

en av de allra minsta på mitt fritids var så söt igår, han blev så glad för en så liten grej. Häromdagen kom jag tidigare till jobbet för att lösa av en kollega, men sen behövde jag aldrig lösa av henne. Så jag hade 20 minuter tillgodo. Då kom den här lille plutten med en kapitelbok som han lånat på bibblan. "Kan vi läsa den här?" Jag älskar högläsning, jag älskar älskar att få lyssna på sagor själv också, älskar att göra mig till i rösten osv. Men mest älskar jag den stunden, för den blir så personlig. Det är inte många barn som ber om högläsning nu för tiden, men när någon ber om det, då tackar jag ja! 😂 vi kröp upp i soffan och läste, och han var så nöjd. Igår hade jag också tio minuter över på morgonen (vilket sällan händer) så jag frågade barnet "kan inte du hämta boken?" Han kutade iväg och kom tillbaka snabbt som tusan, och så läste vi. Alltså så himla mysig start på dagen! Jag ska faktiskt försöka införa det mer på vårt fritids, för man behöver såna stunder. Barnen behöver det också. 💕 

Imorgon har vi öppet hus! Idag genrepade vi på skolgården! Alla våra 7-åringar (dvs 120st) har övat in två låtar de ska framföra imorgon. En sydafrikansk låt där vi har noll koll på vad texten betyder, och en svensk vår-sång där vi har lagt till tecken som stöd. Så coolt! Och som vi har tjatat, tragglat och envisats med att de måste tagga till och vara aktiva på lektionerna för att allt ska sitta.. så sjukt roligt ändå när man står där utomhus med solen i ögonen och alla barn står uppställda och vartenda tecken sitter. Sången sitter, rörelserna.. de lyssnar ju trots allt, även när man inte tror det! 😊 

Vi lär nog barnen mer än vad man tror. Igår sa en av mina tjejer "nu för tiden kan jag knyta skorna själv, det har jag gjort sen du lärde mig". Jag har aldrig lärt nån att knyta skorna vad jag vet, däremot har jag haft planer på det. Jag frågade "har jag lärt dig det? När då?" 

-i julas. Du lärde --- också, hon kan med knyta nu. Du visade bara hur du knöt, och sen kunde vi det. 

Sötisar. 💕

Shit vad jag är trött! Lång arbetsdag idag.. vi har äntligen haft vårshow! Vi har övat och planerat i månader, och emellanåt har det varit blod svett och tårar. Idag var barnen så nervösa hela dagen, och i vanlig ordning fixar vi allt i sista minuten (men det är också då allt blir som bäst). Första "problemet" dök upp när vi stod och sprayade barnens hår och hjälpte till med ombyten. Eeeeh. Hoppla vad mycket folk det är! Vi har inte plats till alla - vad gör vi? Fixades snabbt, men publiken satt packade som sillar ;) innan start taggade vi igång ungarna med "mitt team". Det är fan magiskt att få känna den tillhörigheten i ett team. Barnen stod och skrek MITT TEAM, och det lyser i ögonen på dom. Fan vad gemenskap är viktigt.. 💕 

Sen var det dags. Strålkastarna fixades i sista minuten, och med dom påslagna kunde showen börja. Vilka jäkla ungar vi har! De bara röjde från början till slut, trots nervositet! Man känner sig så stolt över dom. Sen började tekniken strula. Musiken dog. Den var jag ansvarig för. Svettig och nervös över hur jag skulle lösa detta. Samtidigt började publiken svettas av strålkastarna och jag började tappa tålamodet. Fick snabbt koppla i en annan anläggning, sen var vi igång igen. Showen avslutades med vattenstänk överallt eftersom Samir och Viktor stod halvnakna i en pool mitt på golvet. 😂

Jag ska försöka släppa det där med tekniken, men jag hakar upp mig på sånt. Men om jag ska tänka generellt så var det en grymt lyckad show! Älskade barn ❤️

Idag vaknade jag till snö. Snö! Alltså det låg på marken. Blev inte direkt mer sugen på att åka till en bondgård med ungarna när det är snö. I maj. 😳 men det fick jag göra ändå, och det blev väldigt lyckat! Snön smälte och dagen blev bra! 

Sen har vi firat fritidshemmens dag. Ganska stort evenemang som alla fritids i Sverige delar, men sen gör man på olika vis. Hos oss var det en gymnasieskola som arrangerat aktiviteter, ansiktsmålning, musik och så grillade vi korv. En väldans massa ungar på samma yta, men jättemysigt! När firandet var klart började snön vräka ner igen... 

Jag blev sjuk i lördags kväll, feber och förkyld. Blev rätt ordentligt jävla dålig och låg pall både söndagen och måndagen. Tänkte i min enfald (för jag är aldrig sjuk) att jag kunde jobba på tisdagen, och fram till 21 på kvällen inbillade jag mig det. Men då sa min kropp (och Mia, på skarpen) ifrån att nej - jag behöver vara hemma. Vad jag inte räknade med var att ligga stilla i fem dagar. FEM. Fatta, det händer aldrig! Men grejen är att jag knappt kunde göra annat. Alltså, jag har inte vart döende, men min feber har stigit så fort jag har tänkt tanken på att kliva upp ur min dvala. Så sjukt att kroppen faktist till slut säger ifrån själv. Hade jag lyssnat på min kropp de andra 3 gångerna som jag faktiskt känt av detta (utspritt under ett halvår kanske) så hade jag förmodligen inte varit sängliggande såhär intensivt. Jag har knappt ens kollat på film eller så under min hemmavistelss, utan mest har jag legat och läst en bok och ätit isglass 😂 

Idag fick det va nog! Jag måste till jobbet, jag måste till mina barn. Och Mia. Var så jävla taggad imorse (mannagrynsgröt till frukost på fredagar) ;) och när jag väl kom till jobbet.. alltså mina älskade ungar. Det var som om jag varit borta i flera månader. Alla sprang på mig, kramars och jublade. Till och med föräldrar kramade om mig, och mina fina kollegor. Då känner man sig verkligen värdefull. Men barnen.. oj oj oj. De är keliga i vanliga fall, men idag har det vart noll hejd! De vill veta hur jag mår, hela tiden. Och så förklarar de, på sitt egna alldeles fantastiska sätt, hur mycket de saknar mig och hur mycket de tänkt på mig. Från dessa små blir det så äkta. Jag sa till slut till en av flickorna (som inte lämnade min sida på hela dagen) "fattar du hur mycket JAG har saknat er? Tänk när ni är så stora att ni går på mellanstadiet, hur ska jag klara mig utan er då? Ni gör så att jag inte längtar hem.." älskade ungar. Till och med de barnen som inte är "mina" blev helt överlyckliga av att se mig, de har bara fått uppleva min frånvaro pga inställd musiklektion, vilket var illa nog. 

Att få träffa Mia igen är som varje gång jag varit utan henne i mer än 3 dagar.. det är mycket tack vare henne som jag känner mig hemma här. Kommer alltid uppskatta henne och hennes närvaro. Vi pratade faktiskt om det idag, hur snabbt vi blev ett team trots att vår tredje musketör bytte jobb mitt i allt. Det första jag blev välkomnad med på min nya arbetsplats (tänk då på att man var helt nyexad, nervös och förväntansfull på vad mitt yrkesval skulle ge mig) var två tjejer, en på 60 bast och en på 25, som sa "vi är så glada att du ska börja hos oss. Detta är ditt fritids lika mycket, så allt du vill ändra på, byta ut eller utveckla - det gör du. Du måste få utrymme att lära länna din egen roll här, och det gör du bäst genom att köra ditt race tillsammans med oss. Men detta fritidset är DITT, lika mycket som vårt". En kvart senare var jag lika bekväm som jag är hemma. Nästan. 

Ibland är jag trött, och trots vetskapen om att det finns ställen som faktiskt kan ge mig fler förutsättningar till att utvecklas, vara drivande och allt det där så landar jag tryggt i den känslan som både barn, personal och föräldrar gav mig idag (som så många andra dagar). För dessa ungarna är jag viktig. Och trots att det hektiska tempot kanske hindrar mig från vissa av de saker jag skulle vilka göra så har jag ändå min trygga grund här. På denna jättestora skolan, med alla jättemånga barnen. Mina (våra) planer, visioner och tankar kan fortfarande sättas i verket, fast inte med samma metod som på en liten skola. 

Tack mina älskade ungar för att ni påminner mig om varför jag slitit mitt hår på högskolan, varför jag ibland ligger sömnlös om nätterna men också varför jag stiger upp på morgonen. ❤️