Idag är en bra dag, jag känner att jag skulle klara av vilket bakslag som helst idag. Förutom att förlora i minigolf. ;) 

Somnade med kläder på igår, kring 20. Skulle bara vila ögonen. Vaknade lite efter 21 av att Ida ringde. Borstade tänder och klädde av mig, bäddade ner mig och somnade igen inom kort. Det är så jag tror att jag fungerar. Jag "tar igen" förlorad sömn när kroppen känner att det tagit stopp. Skönt! 

Var livrädd för att inte komma upp imorse, men det gick bra. Jobba 7-13 (världspass btw), hem och duscha och sådant, och nu in till stan med Sofie. Mat och minigolf. Har saknat henne länge, och vi har massor att prata om. Vi uppdaterar varandra nästan dagligen iof, men ibland behöver jag få se henne, prata lite, umgås lite osv. Mysigt. 

Att cykla till jobbet är bra. Det går fort, och man vaknar till liv. Att cykla hem är jobbigt. Idag hade jag inte direkt dödsångest innan jag skulle gå hem, men jag fasar för det! Men det går bättre och bättre för varje dag. Jag är rätt nöjd över min röv som den är, men blir den inte tight efter denna sommaren så är det något som är fel ;)

 

Ibland är livet enkelt, ibland jobbigt. Ibland skrattar man, ibland gråter man. Men vad jag vet är att man klarar mer än vad man tror! 

Nu ska jag räkna ner till fredag. Då ska jag äntligen få ha kvalitetstid med världens bästa Ida! Emellanåt saknar jag ihjäl mig efter henne, och just nu behöver vi varann mer än vanligt (om det nu är möjligt). I vanliga fall klarar vi oss på avstånd, men nu behöver jag ha henne nära en stund. 7 timmar på en buss. Bara att hoppas att det finns möjlighet till laddning på bussen för vi lär ju även ha varann i luren hela resan. ;p 

Ibland hamnar jag och min syster (nästan bara när det är andra runtom) i mindre diskussioner där vi sällan är överens, även om vi är det egentligen. Den senaste tiden har det inte hänt alls, även i lägen de kanske borde ha gjort det. 

Hon är en nummer ett, min syster. Så det är synd att diskutera onödiga saker, och bättre att ta i när det väl gäller. För henne hade jag tagit i med all kraft jag har, om det hade krävts. Jag hade kunnat döda, stjäla, förstöra, offra allt för hennes skull. Och ibland slår det mig extra hårt. Vilken fantastisk jävla människa det här är. Hon, som lade armen om mig som barn, och beskyddade mig även om jag gjort fel.. Hon, som stod upp för mig till vuxna människor som påpekade mina talfel ;) hon, som är den äldsta av oss, den kloka och den fina. Hon som visat hur man inte ska göra, och testat de vägarna själv. För att sedan kunna berätta att vi andra ska gå åt andra hållet, för det första hållet var inte bra, det hade hon tagit reda på. Hon, som har visat mig, så att jag kan visa vidare till de andra "små". HON. Min storasyster. 

Hon har även skaffat sig världens mest förtrollande fina ungar, ihop med en av de människor på jorden som jag faktiskt känner att jag alltid kan vända mig till vad det än gäller, oavsett när. Hampus. 

Jag älskar er, och ni kommer aldrig ana hur mycket! 

Ursäkta bilden, syrran ;) men den är charmig. Puss

Trodde faktiskt inte att jag skulle känna såhär, men för tillfället är jag mer "hemma" hos Jennie än hemma hemma. Var hemma en stund imorse för att leta upp en grej, men det känns inte bra. Jag vill ta ner skivorna från väggarna, för de känns verkligen jag och jag bor liksom inte där. Samma med min matta och lampa. Resten skulle jag kunna kasta tveklöst. 

Sen kom jag hem till nättraby, och då lugnar jag ner mig lite inombords. Här har jag bara nödvändigheter, men jag kan åtminstone känna lite ro. Vilket såklart är bra. 

Nu ska jag äta karameller och vila i soffan. Inte många minuters sömn inatt, inte. 

Sweden rock var -som vanligt- fantastiskt! Vädret höll sig, folket levererade och musiken likaså! 

Tempot är ju -som vanligt- högt i början, och man tror att man klarar av hur mycket alkohol (och mat) som helst. Som vanligt har man fel ;) men, detta året har jag mest varit odräglig på morgnarna, alltså börjat dricka så fort jag stigit upp, och fyllt på fram till halva dagen, sen har jag därmed vart helt okej i planeten (oftast) om kvällarna. Det har bara blivit så, utan nån planerad tanke. Men det är ju bra, för de flesta band jag vill se är på kvällen :) enda dagen jag inte hade en endaste nykter minut var torsdagen och det har jag ju fått lida för ;) åter till det sen. 

Vi skaffade grannar redan innan festivalen startade, alltså på poliskontrollen vid vägkanten. Ett gäng hade fått punka på husvagnen och en i vårt gäng kunde lösa det. Vi bestämde att vi kör efter varandra så hamnar vi grannar. Sagt och gjort! Detta gänget var helt underbara människor i alla former och varianter, och med dom har vi haft så kul! Vi slog ihop våra platser, byggde partytält med soffor och ishinkar emellan, där vi såg till att alltid ha kall dricka. Till alla. Alla delar med alla. Så underbart! 

Musiken då : jag fick se toto med lillsyrran. Toto är gamla som gatan, och musiken är så soft att jag egentligen bara lyssnar på dem när jag är på mjukis-humör. Men helvete, vad de bjöd på gåshud! Det säger nog alla som var där och såg det. 

Def leppard - såg jag med Emma. Var nervös att vi inte skulle hitta varandra, för vi hade lovat varandra innan att inte se dom på varsitt håll. Hade inte vart samma sak om vi gjort det heller. Vi fann varann, och att stå i ett publikhav hand i hand med världens bästa tjej, när en av tidernas bästa låt körs live.. Magiskt. "Bringing on the heartbreake". Helt magiskt. "Pour some sugar on me" kändes också i hela kroppen. Hur bra som helst! 

Mötley crue - äntligen. Äntligen! Och det var min sista chans att se dom. Jag vet att alla har sågat spelningen, och så även många av mina vänner som var där. Men för mig, som aldrig sett dom innan, men som längtat efter att få se dom i evigheter var det underbart! 

Five finger death punch - såg jag med min lillebror. Jag är inte ett fan. Men de är sjuka live. Och det finaste här är att se min brors ögon. Hans stora idoler. Och som Isaac har vuxit! För två år sen ville han absolut inte stå långt fram i publiken, men nu ville han. Det var mer så att han drog mig åt sidan, för han vet att jag är emot bandets "små" slagsmåls-kupper. Jag ville inte bli indragen där, särskilt inte med min onda fot. 

Hardcore superstar, Airbourne, backyard babies MED FLERA - bra. Men jag orkade inte stanna hela spelningarna igenom. Under slashs spelning sov jag i publiken, på en liten gräsplätt. Tills jag blev väckt av en orolig kvinna som erbjöd sin stol, för hon trodde jag skulle bli trampad på. Jag tackade och gick istället ;)

Toradagen då. Eller var det fredagen? I vilket fall. Jag trillade ut ur en bajamaja. Vred foten helt åt helvete. Kände en sjuk smärta, som gick över. Trodde jag, fast jag var ju bara full. Jag stod under hela mötley och plågades ovetande. Dagen efter såg foten helt för jävlig ut, och ont gjorde det med. Fick gå till sweden-doktorn och få den lindad hårt. Urinvägsinfektion också. Har haft sånt svid när jag kissat, de två sista dagarna.. Så lördagen var jag lugn med alkoholen för jag var rädd för att kissa. Sen sket jag i det och drack ändå. Gör mindre ont då, tänkte jag. Jag hade fel.

Långt inlägg, men det går inte att sluta mala om årets mest älskvärda dagar. Det var helt underbart att komma "hem", barnen slängde sig på mig och kramades, bar in alla mina grejer, Yoda lindade om foten och tvingade i mig nästan 2 liter starkt citronvatten för att driva ut ondskan i mitt kiss. Hon lyckades. :) 

Hur skönt det än är att komma hem så börjar man redan längta tills vad nästa år ska bjuda på. 

Sist men inte minst : jag och Ida (som har en tendens att bråka om såväl stora som små saker på fyllan) har sprungit in i varandra flera gånger och inte bråkar en enda gång. Det har bara vart kärlek och popcorn! Nåt att skriva upp, faktiskt. Det var det första vi båda sa när vi ringdes igår : herreminjävlagud vad trevliga vi har varit! ;) 

Det känns inte roligt alls att bo i en hockey-bag, man är så jävla bekväm när man har alla sina grejer på samma ställe hemma. Ibland får jag en släng av ångest i magen, just för att det är som det är. 

MEN! Det ÄR mysigt också. Jag har fått med mig det jag behöver, och det visade sig ju faktiskt att jag är just bekväm hemma, för jag behöver inte hälften av allt från mitt eget hem. Numera går välja-kläder-momentet jättebra på morgnarna! Och ärligt, bättre än såhär kan jag inte ha det, jag skulle inte vilja vara inneboende hos nån annan än dessa. De är fantastiska, hela högen! Jag är så tacksam, tro inget annat. Emellanåt älskar jag att ha folk omkring mig, och sällskapet kan man inte klaga på här ;) 

Lilla och mellan - min fanclub, de följer mig varje steg. Och oftast är det gulligt. Oftast. ;) 

Jag tycker det är mysigt om jag vaknar först. välling och kela lite i soffan. Jag tycker de är mysiga, allihopa. Oftast. ;) 

Jag är tacksam, ända in i hjärtat. Jag hade knappt stått ut med mig själv som inneboende. I lördags fick jag lördagsgodis, precis som de andra barnen, och kärlek ger dom också. 

Jag tror det är lite sweden rock-ångest som kommer nu. Imorgon åker jag, och det ska bli svinkul och asgött. Men jag inser att jag kommer sakna dom mer än vanligt nu. Jag älskar er. Tack för att ni finns och att ni finns för mig. Puss