Först var jag nervös. Jag skakade alltså. Alla ettor skulle upp och sjunga. Jag var nervös över sången. Jag var nervös för att utrymmet på scenen var så begränsat så jag blev rädd att deras rörelser till sången skulle råka putta ned någon. Det gick SÅ JÄVLA BRA! Ungarna fick igång hela jävla gympasalen, och ärligt så växte jag flera centimeter av stolthet! Går inte att beskriva. Efteråt fick både jag och Agnes sjukt mycket beröm över arbetet som vi faktiskt lägger ner på sånt här. 💕
Sen var det tårtkalas i klassrummet. Väldigt vemodigt att säga hej då, kramas och veta att det dröjer för många innan vi ses igen. Föräldrarna är så fina på att visa uppskattning med, och bortsett från alla fina blommor och presenter så är det faktiskt de uttalade orden som värmer mest. Jag är så glad och tacksam att jag hamnade just här, med dessa barnen och med dessa föräldrarna. De är alla fantastiska! ❤️
De gav mig en blommor, solstol, kylväska, vinglas och en ansiktsfläkt ;) motiveringen löd att vi ska luta oss tillbaka och verkligen vara LEDIGA nu, men vi får inte glömma att dricka vatten ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar