BabyLoo

Dags att betala tillbaka till CSN. Surt, kan tyckas, eftersom mitt lån är högre än många andras. Så värt det, säger jag. Bortsett från att jag faktiskt la sjuka mängder pengar och tid på att pendla gör att det där lilla extra-lånet känns värt det. Jag är dessutom utbildad och klar och jag har ett jobb som jag trivs med. För mig är det värt mer. 

Den senaste tiden har varit tuff. Jag är trött, jag använder dagligen en ljudnivå som inte är sund, jag är ständigt i rörelse. Ibland får jag lock för örat utan att jag märker det och upptäcker det först när ljudet kommer tillbaka. Ibland (typ idag) får man även ta emot fysiska sparkar eller slag, och när den stunden är förbi måste man tvinga sig själv att skaka av sig allt och möta den berörda personen med samma respekt och vänlighet som innan händelsen. 

Jag har börjat träna och mår bra av det. Jag blir trött på ett annat sätt, även om jag också rör mig mycket i jobbet. På gymmet får hjärnan vila, och sortera lite. Hur mycket man än gnäller så älskad jag mitt jobb! Jag älskar skitungarna, och jag älskar vilken stor och viktig roll jag har i deras liv. Men ibland behöver man andas. I helgen ska jag hemåt, fira Sofie och lowa, träffa Jennie och barnen. Jag brukar inte hinna längta så mycket till helgen men det gör jag idag. Idag längtar jag jättemycket.