Älskade ungar.. i två dagar har jag haft en liten kotte i släptåg som har hamnat i en period i livet där han saknar sin mamma. Konstant. Funderar mycket, blir lätt orolig osv. Igår hade vi egentid på min lektion. Medan de andra barnen spelade bokstavsspel på datorn fick kotten pärla ett halsband till mamma. Medan tårarna rann. 💕 på rasten sen ville han gå med mig när jag var rastvakt, så jag tog på mig min gula väst och så gav jag honom en gul väst. Så rastvaktade vi tillsammans. Pratade om livet, om perioder i livet, om att jag haft exakt samma perioder i livet. Plötsligt säger kotten "jag känner inte så mycket för att gråta längre. Du är så bra att prata med och du förstår." Idag sa han "jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig." 💕 när jag får höra det, så ärligt av ett sju år gammalt barn.. då känner jag ännu mer och ännu starkare om hela mitt uppdrag. 

Nu sker ännu en förändring för dessa barnen, men en sak är säker : jag ska vara närvarande. Hela dagen, och även efter det. Jag ska vara DÄR. Med dom, tillsammans med dom. För vissa barn är förändringar ingenting, men för andra barn innebär förändringar allt. Och jag ska ge allt. Detta kommer bli bra i slutändan, det är jag nästan säker på. 

Dags att betala tillbaka till CSN. Surt, kan tyckas, eftersom mitt lån är högre än många andras. Så värt det, säger jag. Bortsett från att jag faktiskt la sjuka mängder pengar och tid på att pendla gör att det där lilla extra-lånet känns värt det. Jag är dessutom utbildad och klar och jag har ett jobb som jag trivs med. För mig är det värt mer. 

Den senaste tiden har varit tuff. Jag är trött, jag använder dagligen en ljudnivå som inte är sund, jag är ständigt i rörelse. Ibland får jag lock för örat utan att jag märker det och upptäcker det först när ljudet kommer tillbaka. Ibland (typ idag) får man även ta emot fysiska sparkar eller slag, och när den stunden är förbi måste man tvinga sig själv att skaka av sig allt och möta den berörda personen med samma respekt och vänlighet som innan händelsen. 

Jag har börjat träna och mår bra av det. Jag blir trött på ett annat sätt, även om jag också rör mig mycket i jobbet. På gymmet får hjärnan vila, och sortera lite. Hur mycket man än gnäller så älskad jag mitt jobb! Jag älskar skitungarna, och jag älskar vilken stor och viktig roll jag har i deras liv. Men ibland behöver man andas. I helgen ska jag hemåt, fira Sofie och lowa, träffa Jennie och barnen. Jag brukar inte hinna längta så mycket till helgen men det gör jag idag. Idag längtar jag jättemycket. 

Av allt jag har införskaffat mig under 2016 så är nog ändå min säng på top tre. Det märks att jag har gått från student till en hårt arbetande madam, så som jag kostar på mig. Två par nya löparskor ligger också på listan. Och plattången. ;) men sängen är så skön! Fick köpa den av Macke när han och soff flyttade ihop. Billig och asskön! Idag har jag gjort illa ryggen på jobbet när vi lekte i snön, jag har så sjukt jävla ont! Så direkt när jah kom hem slängde jag mig på spikmattan i sängen. 😅 

Fatta vad jag har saknat mina barn. Under lovet har inte så många ifrån min klass varit på fritids, men idag fick jag äntligen kramas lite med flera av dom! De är så fina allihop, och jag fick nästan ursäkta mig ibland för att jag var så kramig och tjatig om hur mycket jag tycker om dom 😂🙈 älskade ungar. 

På loven är vi fler i personalen vilket gör att man för en gångs skull har möjlighet att kompa ut lite timmar ibland. Idag fanns det goda möjligheter, men jag var mitt uppe i en viktig fia-med-knuff-match. Jag vann, sen gick jag hem. ;) 

Igår tog vi en liten skara barn och åkte buss in till sportcenter och kollade på fotbollscup! Så mysigt att kunna göra sånt på barnens fritid 😍 älskar verkligen mitt jobb! 

Nu ska jag sortera tvätt och springa ner i tvättstugan, sen städa undan lite. Sen ska jag faktiskt inte göra ett skit.