BabyLoo

Även denna dagen har varit full av upptåg, både planerade och oplanerade. de stunder där man känner att man inte räcker till.. det är de stunder man förstår hur värdefulla vi är både i skolan och på fritids. Jag har lovat mig själv att jag ska försöka att varje dag gå igenom min insats och att inte enbart fokusera på de stunder där jag själv känner att jag kunde gjort annorlunda. Man ska såklart även reflektera över sånt, MEN. Vi människor fungerar ofta så att vi "hellre" drar upp det negativa om oss själva snarare än det positiva. För att utvecklas behöver man se sig själv ur fler vinklar än så. 

Idag tänker jag på dagen såhär : under min lektion tröttnade jag och mitt tålamod tog slut. Istället för att (vilket är lätt hänt) höja rösten så försökte jag prata lugnt och sakligt. Sen lät jag dem gå ut och springa av sig. Jag försöker ofta tänka ut vad orsaken är att allt inte går som man tänker sig, men det ÄR bara så ibland. Det måste inte bero på nåt, jag måste inte hitta bortförklaringar till att "skydda" barnens bristande tålamod eller uppmärksamhet. Ibland funkar det bara inte. Jag FÅR bli trött, besviken och irriterad. Men jag får försöka fokusera den känslan på det som det berör. Jag tror på att vara ärlig inför barnen, det är jag alltid. Jag säger rakt ut "nu har jag gjort fel.." eller "det här kändes inte bra, jag gillar inte mig som en fröken som tjatar och låter otrevlig. Jag gillar mig som fröken som är glad och trevlig". De uppskattar när jag pratar om mig själv, särskilt när jag berättar historier om mig själv som de kan relatera till. 

Ur en annan vinkel : ledsen 6-åring imorse, jag var stressad och på språng men kan givetvis inte se ett barn gråta utan att bry mig. Hon grät för att hon glömde ge pappa en kram innan han gick. Jag vet inte vart jag får allt ifrån, men det första som jag kläckte ur mig var att jag kan ge världens bästa pappa-på-låtsas-kramar. eftersom det inte gick att lösa en riktig pappa-kram just då så tog hon mitt tappra försök och så kramades vi. Senare på dagen så sprang samma barn ifatt mig på skolgården och sa att hon vill ha en till, för nu började hon sakna pappa igen. Så kramades vi, och hon sprang sin väg igen. 

Ibland är det stormigt, men hur hade man nånsin kunnat uppskatta vindstilla om man aldrig upplevt storm? ;) #metaforkungenjagvet