BabyLoo

Jag har verkligen blivit så mycket duktigare på att känna efter och att sätta ord på det jag känner. Jag inser mer och mer hur jävla svårt jag haft (i typ hela livet) att prata om sånt som hamnar i gråzonen. När jag är glad eller exalterad så vet jag det, likadant när jag är arg eller besviken. Men allt där emellan har jag inte alltid kunnat separera och placera. Det är jag bättre på nu. Jag är också bättre på att acceptera en känsla utan att putta bort den. Det är faktiskt ganska befriande, för jag ÄR en känslomänniska. 

Jag lär mig saker om mig själv fortfarande, men den verkliga lärdomen startade i samband med att jag fick min diagnos utredd. Efter det har jag lärt mig saker om mig själv och mitt sätt, och jag lär mig hela tiden. Ibland är det läskigt, men oftast bra. Jag kan nämligen inse såhär ganska långt i efterhand att jag faktiskt mått väldigt dåligt över saker bakåt i tiden, men jag har aldrig satt ord på det verbalt. Jag har bara tänkt, och skrivit. Detta får mig att förstå nu att jag förmodligen inte kunnat placera känslan, och då pratar jag heller inte om den. Men det gör jag nu. Ofta, till och med. Och det är både nyttigt och skönt. 

Idag skrev vi klart vår c-uppsats. Känslan efteråt var helt sjuk. Halva jag ville gråta av lättnad, stolthet och glädje. Medan andra halvan känner aningen oro, spänning och vemod. På fredag är allt över. Och jag känner så himla många olika känslor över det. Ingen av dem är gråa. De är solklara, fast blandade. Låter som en simpel grej, men det är så jävla skönt.