Jag blev kvar i Karlskrona en dag extra. Vi ska ändå plugga järnet idag så det kan vi likväl göra hos Sofie. 

Denna helgen har varit helt fantastisk! I lördags var det Karlskrona Pride, och jag fick äran att gå i paraden med Alma. Vi pratade hon och jag innan paraden drog igång, och jag förklarade för henne hur stolt jag är att hon gör sin första fredliga demonstration som 3-åring. Även om hon inte förstår så kommer hon minnas, så hon KOMMER förstå. Jag tycker sånt är jätteviktigt. Alfred och jag stod i folkmassan på torget sen och applåderade åt saga Becker som skrek att vi ska krossa patriarkatet. Även där förstår kidsen kanske inte orden men de förstår innebörden. Alfred älskar Pride och han älskar människors olikheter. Ni är min stolthet! 

Efter Pride åkte jag, mamma och Håkan till min farbror. Jag visste att pappa, syrran med familj och Martin skulle va där, men inte att min älskade kusin Marie! Det är längesen jag blev så lycklig! Flera år sen sist men det märks inte. Det märks bara på att vi kramas och pussas konstant. 

Förutom det så har jag hunnit umgås en hel del med Johan. Också behövligt. 

Jag har verkligen blivit så mycket duktigare på att känna efter och att sätta ord på det jag känner. Jag inser mer och mer hur jävla svårt jag haft (i typ hela livet) att prata om sånt som hamnar i gråzonen. När jag är glad eller exalterad så vet jag det, likadant när jag är arg eller besviken. Men allt där emellan har jag inte alltid kunnat separera och placera. Det är jag bättre på nu. Jag är också bättre på att acceptera en känsla utan att putta bort den. Det är faktiskt ganska befriande, för jag ÄR en känslomänniska. 

Jag lär mig saker om mig själv fortfarande, men den verkliga lärdomen startade i samband med att jag fick min diagnos utredd. Efter det har jag lärt mig saker om mig själv och mitt sätt, och jag lär mig hela tiden. Ibland är det läskigt, men oftast bra. Jag kan nämligen inse såhär ganska långt i efterhand att jag faktiskt mått väldigt dåligt över saker bakåt i tiden, men jag har aldrig satt ord på det verbalt. Jag har bara tänkt, och skrivit. Detta får mig att förstå nu att jag förmodligen inte kunnat placera känslan, och då pratar jag heller inte om den. Men det gör jag nu. Ofta, till och med. Och det är både nyttigt och skönt. 

Idag skrev vi klart vår c-uppsats. Känslan efteråt var helt sjuk. Halva jag ville gråta av lättnad, stolthet och glädje. Medan andra halvan känner aningen oro, spänning och vemod. På fredag är allt över. Och jag känner så himla många olika känslor över det. Ingen av dem är gråa. De är solklara, fast blandade. Låter som en simpel grej, men det är så jävla skönt. 

Så, papperna påskrivna! Jag var på intervju förra veckan och idag skrev jag anställningsavtal! Jag är nöjd. Tjänsten ser lovande ut och ja.. Jag blir kvar i Kalmar ett tag. Vilken tur, eftersom jag älskar min lägenhet och så älskar jag Kalmar! Så mycket blandade känslor som plötsligt hittar rätt när beslutet är taget.  

För övrigt har jag haft en relativt sömnlös natt. Åkte till kusin igår, var pipig, gnällig och gråtig och det höll i sig under natten. Jag har så fina människor i mitt liv alltså, den ena efter den andra tar hand om mig - eller vi tar hand om VARANDRA - men jag har pratat med 5 stycken bara idag om mina tankar vilket gör att allt känns bättre. Jag är ju trött, men jag är ändå helt okej stabil nu :) 

Om en stund kommer bögen hit på mys och sleepover. Längtar! 

Det bubblar i mig! :) Det känns som att saker bara faller på plats, och det är så mycket onödig stress och förvirring som rinner av! Jag vet att man aldrig ska tänka att allt löser sig utan att ha en plan, men allt löser sig! 

Känslomässigt är jag så jävla kombinerad nu, av flera skäl! Allt är positivt dock! ;) jag känner mig glad, pirrig, lugn, stirrig, exalterad, avslappnad och gosig. Och nöjd! 

Idag är jag nöjd med livet. Och än är dagen inte slut... 

Inte för att jag tror att jag kommer dö imorgon, men jag har uppdaterat mitt vita arkiv ikväll. Lite fler låtar skrevs dit, samt en (två) önskan som ska med mig ner i graven. 

1: det svartvita fotot på farmor. 

2: fotot på mig och Alexandra som barn, där jag håller i en nalle. 

Sorgligt, jag vet. Men det är inte dags än, jag är bara ute i god tid. Det är forfarande öppen kista och bjud-öl som gäller, inget sådant är ändrat ;) puss