BabyLoo

Så glad när morgonen och ljuset kommer! Jag har insett (ännu mer nu) hur rädd jag är i mörker. Jag är alltid lite på spänn när jag är själv här i huset om kvällarna, men denna helgen har jag insett hur jävla nojjig jag är över mörker. Här finns alldeles för mycket som speglar sig, alldeles för många vinklar och vrår. Varenda natt har jag stängt dörren till mitt rum så att jag inte ska behöva se ut i hallen. 

Jag blir sällan skrämd av filmer och sånt, kan bli rädd för stunden men sen rinner det oftast av, men just mörker har jag varit rädd för sen jag var liten. Och häromdagen lyssnade jag på creepypoden, vilket faktiskt skrämde mig som fan! Min kusin berättade en spökhistoria för mig när jag var 4 och rädslan satt kvar i många många år (jag kan fortfarande inte sticka ner handen under sängen), och denna spökhistoria på podden blev ungefär samma sak. 

Alltså : var jag rädd innan är jag ännu mer rädd nu. Men nu är det ljust och familjen hinner komma hem innan det är mörkt igen. ;)