Mono.

En grej som jag har hakat upp mej på, och ja, jag tar gärna en diskussion :

När ett barn inte orkar äta upp sin mat så får barnet genast slängt i ansiktet : "Tänk på barnen i Afrika, de har ingen mat!"
Tycker faktiskt att det är fruktansvärt när en vuxen talar så till ett barn. Givetvis ska ett barn i vårt svenska samhälle vara medveten om att det alltid finns barn, eller människor som har det värre. Men hur kan man som vuxen lägga skulden på sitt eget barn, för att barnet inte orkar äta upp maten, som normalt sett den vuxna har slängt upp på tallriken? Hur kan man lägga den bördan på sitt eget barn, det där lilla barnet som inte orkar äta upp sin mat trycker till slut i sej maten, bara för att barnen i Afrika inte har någon mat. Är det rätt? Får barnen i Afrika mer mat bara för att "våra" barn äter upp maten på deras tallrikar? Jag skulle aldrig kunna säga så till ett litet barn, de förstår ju inte att maten går till spillo som ett annat barn glatt hade tagit emot.
Jag tycker absolut att barnen ska vara medvetna om att barnen i Afrika och många andra länder har det svårt, men jag tycker att det är så vansinnigt fel att slänga ur sej såna kommentar i ett sånt sammanhang. Barnet förstår ju inte varför de fattiga barnen inte har någon mat, för det är det aldrig någon vuxen som orkar anstränga sej att förklara. De säger bara att det är så, och sen är det bra med det.

Så mycket har jag lärt mej av tre år på Barn och fritidsprogrammet, att du kan aldrig säga något till ett litet barn utan att förklara vad eller varför. Ungefär lika korkat som ett barn i affären :
- Mamma, kan jag få godis?
- Nej, det får du inte.
Punkt. Ingen förklaring om varför. Detta resulterar självklart i att barnet fortsätter tjata, tills han eller hon får ett konkret svar på varför. Egentligen tycker jag inte att det är särskilt ologiskt alls, barn är människor! I väldigt små format. De tjatar, när de inte får något svar. Det gör vuxna också, fast på ett annat sätt. Hade det verkligen varit så svårt att istället säga :
- Nej, Kalle, du får inget godis för man får hål i tänderna av godis.

Vad jag har läst mej till så har man ungefär två år på sej att forma sina barn, ungefär. Hårddraget. Man måste lägga en grund.. Tio år senare kliar sej mamman och pappan i huvudet och undrar vart det gick snett. Ska barnet behöva berätta det eller kommer de till instinkt om det själva, tids nog?

"Barn gör inte som de vuxna säger, de gör som de vuxna gör."

Vill också tillägga att jag är fullt medveten om att det är enklare för mej som inte har några barn att säga såhär. Men jag har varit barn, precis som alla andra.