Händelserik helg! 

Möhippa för Linda och sen fest för Marie och Johanna. 

Möhippan blev sjukt lyckad, i alla fall under den tiden som jag deltog! Allt var så väl planerat, och fixarna hade full koll på allting. Jag är faktiskt riktigt imponerad över hur fixat allting var! Linda var nöjd, och förutom femkamp (sumobrottning, gladiatorspel, basket, pilbåge och rodeo) så blev det magdans. Jag har haft sån träningsvärk nu i två dagar, äntligen börjar det släppa en aning! :) 

Jag åkte vidare till Marie och Johanna, och även den festen var lyckad. Alla blev såklart för fulla, och inte minst jag som hade druckit hela dagen iom möhippan. Men det var kul. 

Nu är verkligheten tillbaka. 

Jag vet att jag inte kan göra allt för alla, men jag får ändå lite ont i hjärtat av alla brev jag får hem nu för tiden.

Jag skänkte pengar i julklapp, till sju olika organisationer som på ett eller annat sätt arbetar för människor eller djur. Sedan dess får jag hem tackbrev, mail, information om hur mycket just mitt bidrag hjälpt till med. Det är jättefint, särskilt fint är det att få bekräftelse på att alla de pengar jag faktiskt skänkt har gjort nytta. Men jag får ont i hjärtat, för då vill jag ge mer. Gärna massa mer. Om en ynka femhundring kan hjälpa så många, så kanske jag kan skänka en till? Fast nej. Det går inte, särskilt inte om man ska tillgodose alla de sju organisationerna som jag noggrant valde ut. Då har jag inga pengar kvar. 

När jag blir stor däremot. Då ska jag månadsvis se till att andra får sin del, när jag vet att jag själv har så jag klarar mig. Man ska drömma stort, och jag drömmer faktiskt om att bidra till att förändra världen. 

Fest igår, o-fest idag. 

Fantastiskt ändå att söndagar är en så härlig dag att bara ligga i soffan på. Enda gången jag går upp är när jag ska fylla på glaset med hallonsoda och is, och när jag ska kissa. Ja, och så promenerade jag till maxi med Sofie innan. Men annars.. Annars är soffan det enda rätta idag.

Mitt favoritämne här i livet är fan pedagogik. För mig innebär pedagogik hela tanken/utförandet/förståelsen och innebörden av typ allt man gör, främst i den verksamheten jag valt att jobba i. 

Jag tror (jag är ingen forskare, men jag tror) att man kan läsa sig till/träna sig till massa bra pedagogiska egenskaper. Men jag tror att det finns en liten del av "din" pedagogik som bara finns där. Har man det så vet man det. Det är som ett bollsinne, eller en mer matematiskt lagd hjärna. Du kan lära dig att sparka på en boll, och du kan lära dig matte. Men finessen i att skjuta bollen som Zlatan kan inte alla lära sig. Det bara finns där. 

Den kursen vi läser nu är äntligen tillbaka till ämnet. Det handlar om pedagogik och relationer.. Bemötande och socialt samspel. Närhet och distans. Allt som jag gillar. Vi har redan läst en massa om sånt här förut, men jag får inte nog! Det är här jag känner att jag vet att jag valt rätt utbildning. Det är här jag (nästan) med säkerhet kan säga att alla inte har en pedagogisk ådra. 

Jag är långt ifrån pedagogisk alla gånger, och det är alltid enklare att prata pedagogik utanför praktiken. Men ådran, den vet jag att jag har. Det handlar mycket om (enligt mig då) psykologi, och HUR man säger eller gör saker. Jag har märkt både i praktiken och utanför att det finns många som strävar efter att uppfinna en mall som får verksamheten att flyta på. "För alla". Men den världen finns inte, och jag hade aldrig kunnat önska en färdig mall heller. Jag älskar att utmanas i mitt yrke. Att jag måste agera utifrån en känsla på ett jävligt snabbt avvägande ibland. Att jag måste reflektera över mitt agerande. Att jag måste agera annorlunda utifrån varje barn, trots att varje barn ska ges samma förutsättningar. 

Jag hade aldrig valt detta yrket om det vore så enkelt. Jag är både spänd och ivrig att få komma ut på riktigt och få använda alla mina tankar och potentiella lösningar i praktiken. Jag ser min största uppgift i att skapa en verksamhet för barn där de utvecklas både socialt och kunskapsmässigt. Där varje unge ska känna sig speciell, för att varje unge ÄR speciell. Hur jag gör det är upp till mig att lista ut. Att det inte finns en mall som förklarar hur jag ska gå tillväga gör att jag känner att jag valt världens mest spännande yrke. 

Idag har jag två måsten. 1: göra klart min och sofies analys. Den behöver justeras. 2: ha ett seminarie. 

Där efter planerar jag att springa hem, lämna väska och sen sätta mig på bussen till huvudstaun. Blir bara en kort visit över natten. Vill så gärna hinna träffa Mårten innan han ska iväg på båten igen. Ja, de andra också såklart. 

Sen åker jag med soff hem imorgon, och då blir det fest. Längesen alla var såhär taggade så det ska bli riktigt roligt! 

Det är mycket nu, men jag är (iaf för stunden) positiv. Det är aldrig nån som har sagt att det ska vara enkelt, och lite motstånd är inte alltid dåligt även om det är jobbigt. 

Observera min positiva ton TROTS att jag har mens, är trött, har tusen grejer i skolan, och ett liv utanför. Imponerande, det här med humöret emellanåt! 

Det är inte långt kvar nu. Jag tror att det kommer att få mig att uppskatta allt mer, hur jobbigt det än är. Detta har varit mitt liv i snart tre år, och jag hade gjort om allt igen tveklöst om jag hade kunnat. Med samma gäng, såklart. Annars hade det roliga varit o-roligt. 

Check och check! Nu har jag "bara" omtentan att plugga på kvar, sen kan kroppen få vila. Jag är så trött. Jag försöker ta mig an att plugga på omtentan men jag vet inte hur jag ska palla det. 

Jag ska hem en sväng ikväll, hem och vända. Tänkte umgås med Marie och barnen medan Sofie tränar, så åker vi hem till Kalmar ihop ikväll. Vi kan ha förhör i bilen, men då krävs det att man kan svaren ;) jag kan dom redan, eller stora delar av dem. Men jag behöver nog läsa in mig lite mer på djupet om det här ska gå vägen imorgon.