Den här veckan har varit fartfylld, krävande, stressig och trött, men bra! He emellanåt så himla svårt att komma till ro om kvällarna trots att jag är trött, men sen sover jag ikapp. Som en dåre. Det har jag blivit bättre på! Att tillåta mig att sova ikapp alltså, om det så innebär att jag ägnar hela söndagen åt att sova halvt om halvt så gör jag det. 👍🏼
För övrigt så känns det så att man lever för jobbet, på jobbet, MED jobbet. Jag trivs i det. Denna veckan har som sagt susat förbi, och den startade trögt.. tjat,gnäll, möte hit och dit, planering, konflikter, stress.. man tjatar och tjatar i hopp om att göra sig hörd. Sen såhär i slutet på veckan summerat har man fått så många små bevis på att ens tjat på något sätt nått fram. Mina barn är fantastiska, skulle inte byta bort dom mot allt i världen! Och jag tänker fortsätta körs mitt race, även om det ibland kräver att jag går emot strömmen. Jag är där för dom, och de vet det. De räknar med mig. De litar på mig. Med all rätt. Mina barn och resten av de hundratals ungar som går på den här skolan ska alltid veta att jag är där för dom, och att jag för deras talan i de lägen de inte själva kan. Drivs man av såna tankar så är det plötsligt inte så konstigt att det känns som att jobbet är ens liv. För det blir så. Och det trivs jag med.
Vad jag också trivs med är min Mia. Ingen kan mäta sig med henne. Bättre kollega finns inte. Med henne på sin arbetsplats är det knappt jobbigt att gå till jobbet, och jobbiga dagar blir okej dagar när hon är där. ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar