Idag har jag fått bevittna hur flickor i omklädningsrummet drar in sina små magar och mäter sitt omfång, för att sedan jämföra vem som är smalast. Sedan mäter de igen, för att se om de lyckas dra in magen lite till denna gången. Jag fick på riktigt ont i hjärtat, jag blev så jäkla ledsen. Någonstans vill man tro att vi har kommit längre, men verkligheten slår en rakt i ansiktet att det är tvärtom. Hetsen har fan aldrig varit såhär stor.
Älskade flickor. Ni är sju år gamla. Jag lovar er att jag med all kraft jag har ska göra allt jag kan för att få er att förstå att ni är finast i världen. Förstå ert värde. Förstå att ni är viktiga. Att ni inte bara duger, utan att ni är mycket mer än så. Jag ska göra allt för att ni ska sluta mäta era midjor. Jag ska göra allt för att ni ska förstå att era midjor är alldeles perfekta. Älskade flickor. Jag ska göra allt jag kan.
Jag kommer lägga annat åt sidan som inte är lika viktigt. Jag ska fokusera på att lyfta fram flickorna. Få dom att se sig själva. Jag vet inte hur, men jag vet varför och när. NU.
Jag var 16 år när någon utomstående talade om för mig (och alla andra flickor som satt i aulan den dagen) att min kropp är min, och att ingen annan har tillträde till den. Att jag är perfekt och att jag har ett högt värde. Jag var 16 år när någon utomstående talade om det för mig. Jag har ändå alltid haft ett gott självförtroende och en familj där föräldrar, syskon, farmor och kusiner alltid har sett mig för den jag är, bekräftat mig och fått mig att känna mig fin, älskad och viktig. Det har jag alltid vetat och det har jag alltid känt. Men de är min familj. Jag var 16 år när någon annan för första gången berättade det för mig, eller till mig. En utomstående kvinna som var kvinnokämpe och som föreläste för oss tjejer på gymnasiet. EN gång gjorde hon det, och alla jag känner som var där den gången minns henne. Vi minns känslan.
Men 16 år kan vara för sent för många. Jag tänker göra allt jag kan för att fånga upp mina tjejer. Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar