Men sen skulle vi ut och gå. Det hade vi bestämt, hon och jag.
Sofie är världens bästa. Eller, VI är världens bästa tillsammans. Ikväll hade vi bokat kvällspromenad. När vi ringdes för att bestämma tid och plats så sa hon "vi ska inte åka iväg då? Hämta mat och sätta oss vid vattnet?"
JO. Det ska vi! Som om hon läste mina tankar. Och så bara ändrar vi. Den mest okomplicerade och obrudigaste vänskapen, och det är det jag gillar mest. Att vi kan planera, bestämma, boka om, ändra oss, bestämma igen, ändra. Och så vidare. Oftast planerar vi inte alls. Aldrig konstigt. Och så kan vi prata också. Om allt. Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna med en "främmande" människa. Men det är faktiskt mycket tack vare henne som jag numera pratar mer öppet med andra, om mer än vad jag kunde förut. Det är både skönt och nödvändigt.
Ibland känner vi på oss när den andra behöver sin andra halva. Och när vi gjort det, och pratat om det, så känner jag mig alltid mycket lättare.
Jag har alltid varit bortskämd med fina vänner. Är det något jag alltid haft omkring mig så är det människor som bryr sig om mig, som hjälper mig och som står ut med mig. Jag trodde bara inte att jag skulle få in fler sådana människor, för jag tänkte att jag redan hade alla guldkorn. Det hade jag också, men det fanns ett till och jag hittade det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar