Det slog mig häromdagen : jag mår ju bra av min medicin, den fungerar till mycket. Men så tänkte jag, ska jag verkligen behöva gå på piller för alltid, för att kunna fokusera, hantera ilska och humör, tider och datum osv. Verkligen? Inte för att det är särskilt jobbigt att peta i sig de där tabletterna, jag får panik av tanken på att slopa morgondosen för gott. Men ändå - jag glömmer ibland, jag slarvar ibland.
Min doktor säger att vissa klarar sig helt utan medicin efter ett par år, men jag har sagt tvärt nej till det. Jag vill ha min morgondos, alltid. Jag KAN vara utan den. Och Lill-dosen. Men jag vill inte. Jag "funkar" visst utan, men Jesus vad jag gör av med onödig energi utan medicin. I helgen sov jag lite längre på morgonen och glömde därmed båda doserna. Jag FUNGERAR, men jag blir stirrig och sådär överenergisk och då spiller jag energi. Det känns. Plus att när jag blir stirrig så kan jag knappt hålla huvet still, jag tittar på ALLT som går förbi, jag försöker lyssna på ALLT runtomkring och det GÅR inte. MED medicin kan jag lyssna lugnt på ett annat sätt, och därmed ta till mig det som sägs utan att stirra iväg.
Med andra ord : antagligen så värt att "behöva" pilla i sig piller för all framtid. Jag förtjänar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar