BabyLoo

Satt med Malin i bilen innan, och jag är ju en tänkare.. Tänkte på 2013 och min spontana känsla är : "det var inte det bästa året precis".. Varför det? Tänker jag sen. Jo, för jag är expert på att haka upp mig på just det som inte vart så bra.

Men ska jag summera året som alla andra så känner jag : "fan, vilket jävla bra år ändå!"

Låt mig förklara.
Jag har vunnit betydligt mer än vad jag har förlorat. Jag HAR förlorat, och i vissa fall har jag gjort det valet medvetet. Men fan vad jag har vunnit!
Främst har jag klivit ur min trygga bubbla och tillåtit mig själv att frigöra mig. Jag sökte skolan - jag kom in. Jag började skolan och jag visar att jag kan.
Jag tog tag i utredningen - jag fick rätt, och jag fick hjälp. Bra hjälp.
Malin flyttade in och i det stora hela fungerat det bra. Jag klev ur mycket av det som var tryggt och det har gett mig nya bekantskaper, nya vänner, nya perspektiv. Ett kliv åt rätt håll, och jag har bara mig själv att tacka. Tänker jag så, så inser jag hur mycket mer jag vunnit på att förlora. För i slutänden är det inte en förlust - det är ytterligare ett sätt för mig att öppna ögonen, och gör jag det lite för varje dag så vinner jag. Igen.

Jag har mina ups and downs, det har jag alltid haft. Jag tror att JAG märker det tydligare nu eftersom jag räknar så kallt med att min medicin ska hjälpa mot allt. Det i sig är en lärdom och ett framsteg - jag börjar förstå den och den börjar förstå mig. Bara det är en känsla som är svår att beskriva. Trots detta får jag säga TACK till er som "står ut", för jag VET att jag kan vara en pina ibland, den detaljen kan jag inte tvätta bort.

Jag föddes som en envis bitterfitta och jag tänker aldrig sluta vara jag. För slutar jag vara jag.. Det är då jag vet att jag har förlorat. Och jag förlorar inte.