Ett år sedan min älskade farmor somnade..

6 oktober.
Ett år av sorg, förtvivlan och saknad. Vissa dagar förstår jag inte hur benen bär mej, hur hjärtat kan fortsätta slå.
Vissa dagar vill jag skrika, vissa dagar vill jag gråta.
Vissa dagar är lättare andra, vissa dagar är ett inre kaos.
Vissa dagar känns det trassligt, vissa dagar känns det solklart.
Men varje dag tänker jag på dej. Flera gånger - VARJE dag.
Jag älskar dej, farmor! Jag skulle göra vad som helst för att få höra din röst en gång till, känna på dej en gång till, pussa på dej en gång till. I mitt huvud hör jag din röst hela tiden, och i min egen fantasi är du här.
Jag kan inte fatta att jag har klarat ett helt år utan dej, och jag kan inte fatta att tanken är att jag ska klara en massa år till.
Tiden läker INTE alla sår.