Ibland får jag små bryt där jag saknar farmor så mycket att allt bara rasar för ett par sekunder. Det går inte att hejda, det bara kommer.
På ett sätt är det skönt, på ett sätt är det jobbigt. Jag vill prata med henne, krama henne, pussa henne, klappa henne..
Jag vet att det kommer bli bättre, jag har redan kommit en bit. Men det går aldrig över.
Det är tack vare henne som jag är den jag är, och att jag finns överhuvudtaget.
Jag undrar vad hon gör, vad hon tänker på.. Jag undrar om hon ser oss, om hon är här? Jag undrar om hon hör att jag pratar med henne, eller att jag ibland spelar hennes favoritlåt?
Farmor, jag älskar dej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar