När vi kom dit så sa kapell-killen att det inte är som man tänker sej, att man måste ha i tankarna att människan som ligger där har förändrats. Försökte förstå vad han menade, men förstod inte riktigt förrens jag såg henne.
Det var riktigt jobbigt. Det går inte att föreställa sej. Men hur det än är så var hon jättefin. Världens finaste lilla farmor!
Själva begravningen sedan var väldigt fin den med. Hade farmor fått vara delaktig så hade hon bestämt att det skulle vara just såhär.
En begravning är alltid jobbig, det går inte att komma ifrån. Även om det i detta fallet även känns som en lättnad att farmor får vila så är det givetvis fruktansvärt jobbigt. Man tar farväl, man gråter, man sörjer..
Jag är så glad att mamma kom dit, att hon satt hos mej, höll mej i handen, klappade mej, torkade mina tårar och pussade mej. Jag är så glad att hon alltid fångar mej när jag faller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar