Alla vackra rosor är våta, av blodet från ert heliga korståg.

Småsaker som gör att jag älskar min rad på jobbet!
Igår eftermiddag, när vi började bli trötta - var lite gnälliga och allmänt sega efter en händelserik dag.
Jag sjunger (helt ifrån ingenstans) :
Jag :"Halt! Här får ingen passera!"
Sen tystnar jag igen..
Då hör jag plötsligt från min vänstra sida :
A : "Här kommer ingen förbi.."
Jag : "Kommer aldrig över nån mera.."
Båda : "Så gå är du snäll om ditt liv är kärt."
Jag : "Över taggtråden såg jag min livskamrat."
A : "Susanne stod och gestikulera."
Båda : "Jag har gått här i 20 år snart. Med en K-pist är det svårt att diskutera. Jag gick långsamt hemåt, hemåt den kvällen. Skulle jag få se dej igen?"
Jag : "Hjärnan värkte.."
A : "Hjärtat värkte.."
Båda : "Skulle jag bli hel igen?"
Jag : "En dag så stod, så stod den bara där.."
A : "En mur mellan mej och den jag håller kär."
Jag : "Vi bor två kvarter ifrån varann."
A : "Men en grå prick är det enda jag ser av Susanne."
Båda : "VI SKULLE FÅ LEVA HÄÄÄÄR! VI SKULLE FÅ LEVA HÄÄÄR! VI SKULLE FÅ LEVA HÄÄÄR!"

Och så höll vi på så, hela låten igenom. Ingen sa ett ljud mer än det vi sjöng. Vi bara sjöng. Efteråt tittar vi på varandra, fnittrar lite och fortsätter jobba.
Vissa stunder är bara så fina.
:)