Gud är förkyld.

Idag ringde det en gubbe till mej på jobbet. Egentligen ringde han nog mest för att snicksnacka lite, som de äldre gärna gör. Det märks på många att de är ensamma mycket, och att ringa en kundtjänst är typ det största sociala som har hänt under hela veckan. Tragiskt, men sant - inte för alla, men för många gamlingar.

Jaja, det jag skulle komma till var att gubben som ringde berättade plötsligt om en artikel han hade läst en gång. Och artikeln handlade om muslimer.
Och han fräste om både det ena och det andra, men la alltid till (i slutet av varje mening, typ) att han inte på nåt sätt var rasist!
Han ville bara att det skulle stå lite mer om vad svenskarna får gå igenom under en livstid, att det inte heller är en dans på rosor alla gånger! Han tyckte helt enkelt att svenskarna åsidosätts, både i skolor, på arbetsplatser, dagis..
Gubben hade så jäkla rätt i många av de sakerna han sa (och han var ju inte rasist), jag får dessutom inte sitta och diskutera vad jag tycker i såna sammanhang, jag "mm:ade" mej igenom nästan hela samtalet.

Han pratade om att han far illa när hans barnbarn får äta "överbliven" skitmat i skolan, medans muslimerna får äta "sin" mat för att det tillhör deras religion.
Sen när började det tillhöra "vår religion" att sätta oss själva på sista plats, undrade han.
Jag vet inte.

Däremot är jag fullt medveten om att jag är en fördomsfull människa, mot människor i allmänhet. Jag dömer folk snabbt. Ibland alldeles för snabbt!