Gud - en han eller en hon?

Alexandra och jag låg och pratade/diskuterade religion häromkvällen. Om vad man tror på eller inte.
Kom fram till att jag är ganska icke-troende. Jag har svårt att förstå mej på andra människors tro också, för den delen.
Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan leva ett liv efter en bok - när alla vet att OM det nu hände så hände det för över 2000 år sen, och saker och ting har ändrats en aning sen dess. Men det är mina ord. Alla får givetvis tycka vad man vill. Jag har bara svårt att tro på sånt.
Medans många har svårt att förstå hur jag kan vara så jävla vidskeplig, (jag får typ ångest om jag inte tar i trä när det är läge för det) och tro på spöken, andar och andra ockulta ting. Det är helt ok, för det är vad JAG tror på.

Vi svenskar är rätt tråkiga, på ett sätt. Får man frågan om man tror på Gud, så svarar nio av tio svenskar varken ja eller nej, utan snarare : "Jag tror på nånting.." Man utvecklar liksom sällan det, utan det räcker så. Men är man nöjd med att bara "tro på nånting"?
Personligen tror jag också på nånting, men jag har svårt att uttala mej om vad det är jag tror på, eftersom jag vet väldigt lite om vad som händer efter döden till exempel. Jag vill tro att det är "helvetet" vi lever i idag, och att allt bara kan bli bättre. Att man kommer till ett vackert ställe, där det inte finns några eländen eller elakheter. Att man lever vidare där, med alla man älskar - fast i en finare värld. Det vill jag tro. Men det kan jag ju omöjligt veta..

Så. Jag tror på nånting. Men eftersom jag aldrig har träffat Jesus eller Gud så spelar det ingen roll hur mycket bevis folk än har, det är ju vad dom tror på!
Men både Jesus och hans papi är välkomna att övertyga mej, min dörr står alltid öppen! Jag vill bli övertygad!

Men samtidigt är jag lite rädd för att säga rakt ut att jag inte tror på Gud. Inte för att jag är rädd för att diskutera, jag älskar att diskutera! Men för att tänk OM det skulle vara så att han finns.. Och så den dagen det är min tur att gå över till andra sidan.. Tänk då om jag är portad, liksom? Man lever ju där uppe i evigheten, säger de. (Bara det låter ju otroligt tråkigt..) Men tänk om jag får stå på samma ställe - i en evighet? Och jag får inte komma in till det som är så vackert? *Peppar peppar* (Jag är ju inte ensam, jag lär ju ha sällskap av Bettnér, haha.)
Men tänk om jag vill komma in? Då hoppas jag att det duger med att visa upp skriftligt på att jag har betalat skatt till Svenska kyrkan i alla år. Det måste väl ändå räcka för att bara få kika in och se lite av härligheterna?
;)