More than life itself.

Vet inte vad jag ska säga. Jag kan väl bara säga att jag har kommit till insikt med en del grejer, tack vare idag.
Jag har hela tiden valt att ge alla fingret när de har föreslagit alternativ, och totalt bortsett från vad som egentligen är bäst. För alla. Jag har valt att inte lyssna.
Men idag har jag nog insett vad som är bäst. Om inte för alla, så för dej. Det tog tid, det gjorde det. Det kommer ta ännu längre tid att få dej att inse det hela.
Ville börja gråta hur många gånger som helst, och bara önska att livet vore enklare än vad det är. Men jag kunde inte.
Minnet sviker. Det gör så jävla ont.

Nu har Johan åkt också, så nu tänker jag tillåta tårarna att falla om de vill. Hur mycket som helst.