För helvete, skjut mej!

Nu ska ni få höra.
Mötte upp Jennie efter jobbet idag, hade saknat Abbe så mycket att jag beslutade mej för att ge hans julklappar idag. Köper nya en annan dag. :) Han blev överlycklig över sin Teletubbie-docka, och vägrade lämna den en sekund. Jennie däremot blev inte så glad, för den gör ljud ifrån sej med. ;)
Vi var båda MF:iga så vi stack och köpte lite godis. Äckligt, jag vet. Men det får man vara en dag som denna. Och med lite gula piller på det, så har man ingen magvärk heller! Men underbart är kort..

Efter att vi hade spelade Guitar hero, och gapskrattat en stund så skulle jag gå hem i ösregnet, bäcksvart var det med. Och det är en liten backe från Jennies ner till mitt. Kände att jag höll på att halka, och istället för att halka satte jag ner knät av ren reflex. Vilket resulterade i att jag totalt fördärvade hela jävla benet. Vet ni vad? Det är inte vilket knä som helst - det är det onda, det som har jag tusen ärr på sen innan! Det som jag har så ont i sen Malin slängde in mej i containern! Och så mycket smärta, och så mycket blod! Jag had totalt glömt bort hur det känns att vara nio år, skrapa upp knät i någon lindrigare cykelolycka, men fy fan vad ont det gör! Ja, jag brukar säga att smärta är skönt, men det var det dock inte i detta fallet. Så jävla ont! Och så en varmdusch på det, så var benet hemma. Fy fan.

Tro inte att det var allt.. När jag hade kommit ur duschen och skulle ta den sista snusen för dagen så upptäcker jag till mitt stora förtret att min dosa ligger kvar hos Jennie. Letade igenom väskan säkert fyra gånger, men nej.. Den fanns inte där. Fy fan, vad jag älskar livet vissa dagar! Varför kan inte allt bara vara bra en sekund eller två?
Fick gå upp till Martin och tigga äcklig Krona, för annars kan jag inte somna. Vilket jävla liv.

Bättre lycka nästa gång? Fy fan.