Som många vet så har jag problem med blod. Jag blir liksom lite svag i kroppen av att se blod, särskilt om det är i en större mängd. Idag på rasten fick ett av barnen en pinne på läppen. Det blödde ganska rejält. 😱 försökte mig på att kolla skadan själv först, bad honom gapa. Jag såg bara blod, så jag bad honom spotta. Då spottade han ut en halvfull mun (förmodligen rätt mycket saliv också, men det såg hemskt ut) med blod i snön. Panik. jag tog ungen i armen och kutade in till skolsystern. Hon var inte där just då, men jag mötte en annan lärare där som såg att jag var stirrig, så hon förklarade lugnt och stilla att det finns en skolsyster till på högstadiet. Hon beskrev vägen dit och jag tog ungen och sprang. Tänkte flera gånger att jag inte får smitta av min panik på barnet, men fy vad svårt det är. Jag brukar kunna vara lugn, tro det eller ej.. det är många situationer som jag aldrig tänkt eller trott att jag ska klara av, just för att jag oftast är stirrig inombords redan från början, men som har visat sig att jag faktiskt löser utan problem. Men det här med blod.. då har jag svårt att vara lugn. Särskilt eftersom jag omöjligt kunde se skadans omfattning. Är tänderna hela? Mjölkisarna är väl en sak, men jag är livrädd att de ska göra illa sina nya tänder. Hur som helst : jag kilade igenom högstadiet med ett barn som hade blod på både mun, haka, jacka och byxa. Väl på plats så var även den sköterskan upptagen. Ut med ungen igen, bad honom spotta igen. Då hade blodet avtagit. När jag såg det så kände jag att jag började återfå min andning 😂 tog barnet lugnt och fint in på fritids, tog på mig handskar och fixade biffen själv. ;) baddade honom, tvättade honom ren och kunde äntligen se såret. Konstaterade att tänder var hela, men läppen var svullen. 

När allt var över fick jag berömma och tacka barnet för att han behöll lugnet när jag inte var lika lugn, och att jag blev stirrig bara för att jag blev rädd att det var värre än vad det var. 😅 stackars barn.. men han var nöjd och glad efteråt, han sköljde munnen med kallt vatten, tog på sig jackan och gick ut igen. Jag däremot.. jag stod kvar helt fastfrusen medan jag kastade handskar och blodiga papper i papperskorgen. "Tänk om pinnen hade träffat ögat.. ett så kraftigt sår på läppen hade aldrig slutat såhär bra om det vore ögat.." osv. 

Efter spektaklet hade mia och jag mysplanering. Jag släckte ner och drog för gardinerna, tände ljus och satte på kaffe. Det är sällan vi har en hel planering där vi inte blir avbrutna, antingen av små gullungar som vill oss något eller annat som blir akut/viktigt/svårt att bortse ifrån. Men idag stängde vi in oss, Mia DJ:ade reagge, jag klippte biobiljetter och så pratade vi om allt och inget. Är så glad att jag har henne, och jobbet är så mycket roligare när hon är där! Vi fick till en jättehärlig eftermiddag på fritids. Bio och popcorn. Jag anlitade två barn till att sitta i biljettluckan och riva biljetter och dela ut popcorn. 🍿 det gillade dom! 

Jag har länge sagt till mig själv att jag måste bli bättre på att prioritera här i livet, och då handlar det i synnerhet om att prioritera bort. Alla måsten, typ. Numera är jag bra på att se bortom alla måsten på hemmaplan, helt enkelt för att jag inte orkar när jag väl kommer hem. Städ är ett exempel. Jag har nu för tiden förmågan att skjuta på det flera dagar. Så gjorde jag inte förut. Förut bestämde jag mig, sen tog jag tag i det. Nu.. nu är jag ofta för trött eller för lat för att tvinga mig till sånt jag inte har lust med. Det känns faktiskt ganska bra. Imorgon ska jag städa, för på lördag kommer min familj hit. Så mysigt. ❤ och det är ju fint att ha hemmet städat på helgen för då kan man koppla av på ett annat sätt. 

Tvätten är ju ett måste som jag måste ta mig an. Finns ju inte hur mycket tider som helst i tvättstugan! Imorse letade jag förgäves efter mina nytvättade favvo-jeans. Hittade ingenstans. Fick panik, och jag blev stressad för tiden började ticka iväg. Tänkte snabbt att jag springer ner till tvättstugan och kollar om jag glömt dom där igår. Visade sig att hela tumlaren var knökfull av mina kläder. Hade glömt. Har aldrig hänt förr. Trött. 😂

Tänk att det finns människor som bemödar sig med att gå in till min chef och berätta för henne hur mycket de uppskattar mitt jobb. Jag blev faktiskt lite mållös. 

Jag vet att jag gör ett bra jobb, trots att jag ibland känner mig otillräcklig. Jag vet i alla fall att jag gör så mycket jag kan för att varje unge ska må bra. Men att få höra av en förälder att hon faktiskt klampat in till rektorn med fina ord om mig gör mig så himla glad! "Du har en pedagog som gör allt för barnen, och som går in för det till 120%. Det är rätt mycket. Hon ska ha så många guldstjärnor det bara går och jag hoppas att du också visar henne den uppskattningen, för i vårt fall är hon guld värd". Typ. Alltså.. tack. Verkligen tack. ❤