BabyLoo

Sista praktik-dagen idag, med sorg i hjärtat. På riktigt. Det känns som att man alltid säger såhär, men HÄR trivs jag verkligen mer än nånsin och här hade jag stannat alla dar i veckan! När "kommentarer är överflödiga" i bedömning så känns det dessutom mer i hjärtat när man går därifrån. De hade dessutom valt ut en T-shirt till mig, med förhoppning om att vi ses på sweden rock. Hur söta? 

När känslorna redan var blandade kom jag hem till mina barn, Alfred hade väntat hela dagen.. På att (med sorg i hjärtat) få hjälpa mig att packa och lyssna på LP. Hans lilla fina ansikte när han (i total tystnad) rullar ihop sladden på min plattång, dammsuger "min" toalett och försöker stänga min bag.. Alltså, jag orkar ju inte. När allt var packat så pratade vi. Han om hur tomt det ska bli, hur gärna han vill sova hos mig i Kalmar och att han behöver min lukt på sitt gosedjur "Kattis". Och att jag är duktig. Och att han älskar mig mest i världen. Älskade unge, jag hatar det här. Hur gärna jag än vill hem till mitt så gör det på riktigt fysiskt ont att behöva lämna när han är sån. Och Alma skrek när jag skulle pussa henne hej då vid nattning. Hon skrek "neeeeeej" och "jag vill ha dig!" Och så vägrade hon släppa. "Du inte åka NU. En annan dag." Jag blir fan ledsen när jag tänker på det. Albin tar det mer "vuxet" men är noga med avskedet. 

Jag vet inte när jag kommer hem nästa gång, och det stör mig lite. Jag hade velat kunna säga till dom NÄR vi ses igen, även om det förmodligen inte dröjer allt för länge. Men man vänjer sig fort, och jag är både glad och tacksam att jag har mitt hem både här och hos dom. Men det vore löjligt att säga att de är de enda som känner tomhet, för så är det inte. Jag saknar er redan, hela högen.