Sista praktik-dagen idag, med sorg i hjärtat. På riktigt. Det känns som att man alltid säger såhär, men HÄR trivs jag verkligen mer än nånsin och här hade jag stannat alla dar i veckan! När "kommentarer är överflödiga" i bedömning så känns det dessutom mer i hjärtat när man går därifrån. De hade dessutom valt ut en T-shirt till mig, med förhoppning om att vi ses på sweden rock. Hur söta? 

När känslorna redan var blandade kom jag hem till mina barn, Alfred hade väntat hela dagen.. På att (med sorg i hjärtat) få hjälpa mig att packa och lyssna på LP. Hans lilla fina ansikte när han (i total tystnad) rullar ihop sladden på min plattång, dammsuger "min" toalett och försöker stänga min bag.. Alltså, jag orkar ju inte. När allt var packat så pratade vi. Han om hur tomt det ska bli, hur gärna han vill sova hos mig i Kalmar och att han behöver min lukt på sitt gosedjur "Kattis". Och att jag är duktig. Och att han älskar mig mest i världen. Älskade unge, jag hatar det här. Hur gärna jag än vill hem till mitt så gör det på riktigt fysiskt ont att behöva lämna när han är sån. Och Alma skrek när jag skulle pussa henne hej då vid nattning. Hon skrek "neeeeeej" och "jag vill ha dig!" Och så vägrade hon släppa. "Du inte åka NU. En annan dag." Jag blir fan ledsen när jag tänker på det. Albin tar det mer "vuxet" men är noga med avskedet. 

Jag vet inte när jag kommer hem nästa gång, och det stör mig lite. Jag hade velat kunna säga till dom NÄR vi ses igen, även om det förmodligen inte dröjer allt för länge. Men man vänjer sig fort, och jag är både glad och tacksam att jag har mitt hem både här och hos dom. Men det vore löjligt att säga att de är de enda som känner tomhet, för så är det inte. Jag saknar er redan, hela högen. 

Nu vet jag en som kommer bli glad. Alexandra :) 

Jag har varken haft tid eller lust att blogga här, utan jag har fullt upp med min nya MODERNA blogg. Men jag vill ändå nämna den. 

Vårt examensarbete har tagit fart ordentligt! Från att ha vacklat av och an, fått avslag på idéer, och våndats över vad vi ska göra - till att fånga snilleblixten, sätta den i verket och få den att lyckas! Det vi gör nu är makalöst kul, och att det skulle bli såhär hade man ju knappt vågat tänka. Vi har startat en podcast, jag och Sofie. En podd som vi bedriver själva, allt ifrån inspelning till redigering till publicering. Den går ut på att fång barns tankar och upplevelser av sitt liv på fritids. 

Podden har fått uppmärksamhet av såväl lärare, elever, lärare på högskolan och.. lokal media som varit hos oss och gjort reportage. ;) vi är glada, nöjda, stolta.. Men framförallt imponerade! Barn ger så häftiga berättelser och som min lärare från högskolan sa "de målar sina berättelser med ord". Sjukt häftigt att analysera samtalen efteråt, HUR de förklarar, VAD de säger och med vilka ord. Vi har två avsnitt kvar att banda, sen den skriftliga delen. Egentligen ligger vi efter med den, men jag är inte så orolig. Vi har så mycket att skriva om, och på ett sätt längtar jag lite tills vi drar igång med det. 

Nästa vecka kvar på praktiken, på både gott och ont. Jag vill vara kvar, gärna alltid. Jag har aldrig trivts så på ett ställe som där, och vi lär oss av varandra varje dag! Låter klyschigt men det ÄR så! Å andra sidan vill jag sätta igång och få arbetet klart. Så vitt jag vet har jag aldrig varit så målinriktad som jag är nu. Jag är en månad ifrån målet ; examen. Jag skiter i allt tills dess att jag rott detta i land. Det är värt det. Det är värt att inte boka biljett till sweden för att ha ett stressmoment mindre (sweden rock för mig är total jävla avkoppling och som det känns nu så är det inte så jag ser det förrän arbetet är klart), det är värt trötta morgnar, stress och sena kvällar. Allt kommer vara värt det när jag står i kyrkan den 3 juni och blir tilldelad titeln LÄRARE.

Idag åkte jag hem till Kalmar. Köpte några öl, tog en dusch i min egen dusch ;) tog fram gitarren. Avkoppling som jag behöver :)