BabyLoo

Satan, vilket schizo jag känner mig som ibland! Alltså, jag erkänner : jag går omkring och tror att jag har koll på läget och så länge jag tror det så är allt frid och fröjd. Men så fort jag slås av att jag faktiskt inte har det minsta koll, så blir jag ett känslomonster. Fatta då hur knivigt det är när man inte ens kan hantera hälften av alla känslor en människa kan känna. Total lycka och glädje JA. Tack gode Gud. Och så ilska, när den är som värst. Allt där emellan, vilket ju är en del, har jag väldigt svårt för. Jag KÄNNER det ju, men jag har svårt att hantera det. Och då blir jag istället arg. Eller ledsen ifred, men oftast arg. Jag vet allt detta. Och jag har försökt (och försöker fortfarande) att ta mig an även sådant som jag har svårt för. Men det slutar med att jag står där, igen, och knappt fattar någonting. 

Jag glädjer mig med att mina små svängar är mer sällsynta nu än förut. Men det är inte min förtjänst. Det är medicinen. Över lag ser jag mig som en glad person, men kanske med lite för mycket tankar om för mycket. Att tänka är jag expert på.