Vi läser specialpedagogik nu, vilket jag tycker är så himla jätteintressant, men när jag fick veta att man ska läsa skönlitterära böcker började jag få lite smått panik. Jag har svårt att klara mig igenom en hel bok, och även om jag har "förmånen" att få ljudböcker istället så kan det vara svårt att lyssna igenom en bok. Även det kräver min fulla koncentration. Har jag inte det så är effekten densamma som att läsa boken själv.
Badade och kröp ner i sängen och satte igång boken. Denna uppgiften är inte aktuell riktigt ännu, men jag vill försöka ha koll på läget eftersom jag har en veckas praktik kvar och att denna kursen därmed pausas.
Jag har varit koncentrerad och lyssnat en bra stund. Detta är ju någonting som jag är väldigt intresserad av. Lyssnar på en bok som heter "ett helvetes liv" och handlar om fyra pappor som skrivit berättelser om hur det är att vara förälder till ett bokstavsbarn. Även om jag inte varit "dampig" i alla lägen, och faktiskt klarat mig hyfsat bra så är det mycket som slår mig i ansiktet. Många små saker som dyker upp som är jag. Små saker som är jag fast ur en förälders ögon, och även ur syskons ögon.
Tänker då på min storasyster, som varit med mig hela livet och som alltid älskat mig och i många fall försvarat men framförallt FÖRKLARAT att jag säger och gör på ett visst sätt för att det är JAG, det behövs ingen diagnos att nämna. Detta även när vi var barn. Då fanns det ju ingen diagnos att nämna, men hon har ändå aldrig blandat in något som talar om att det är "fel" på mig. Vissa handlingar kan vara fel av mig, men hon har alltid sett allt som är positivt med mig. Sånt slår en verkligen när man läser om andra liknande familjer. Det är inget fel på ungen, men ungen är speciell. Det har min storasyster alltid tagit vara på och lyft upp. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar