Politik.

Jag har varit nervös inför detta valet. Jag tänker mycket, och jag anser själv att jag inte är tillräckligt bra insatt för att veta vad som känns bäst. Nu bara häromdagen fick jag på riktigt en liten klump i magen och det bara kom som en käftsmäll : detta valet är det viktigaste valet någonsin.
Har ni tänkt så? Att det är NU det gäller. Rasismen har inte varit såhär påtaglig på många många år, inte bara lokalt eller i Sverige som helhet, utan i VÄRLDEN. Fler och fler högerextrema partier bildas, fler och fler går med och köper deras förklaring på vem eller vilka det är som ska ha syndabocksmedalj. Hur vet dom det? Hur vet dom vem eller vilka det är som ska straffas för att Sveriges ekonomi ser annorlunda ut? Eller att hatet växer i världen? Vem kan ta sig rätten att bestämma vems fel det är? Det handlar inte enbart om ras heller, utan ditt kön spelar roll, din läggning, din kärlek och ditt namn spelar roll.

Det jag faktiskt tycker är väldigt obehagligt är HUR de visar sin politik i sådana frågor. Hur de skriver, hur de resonerar, hur de marknadsför sig. Jag blir rädd. Och jag har aldrig varit rädd på samma sätt förut. Något hemskt händer, och en stor del av Sveriges befolkning förstår inte det, utan de kör på det gamla vanliga : "Ut med packet och pengarna trillar in". Så är det ju inte. Jag hade hoppats att alla skulle vetat det nu, men det är liksom det som skrämmer. Att långt ifrån alla vet. Vad jag också vet är att de som så lättsamt hafsar ihop sina kuvert i båset utan eftertanke är just sådana som inte ser problemet och det beror oftast på att de själva passar så fint in i den norm som dessa partier strävar efter. Men om man inte passar in i den normen, det är då det känns. Och det är då det blir obehagligt.

Jag har många gånger fått frågan om JAG personligen känner mig förtryckt i det livet jag lever, eller om min roll som kvinna någonsin har talat om för mig att jag är sämre för att jag just är kvinna, eller om jag blivit orättvist behandlad för att jag har ADHD eller om jag någonsin har blivit kränkt för att jag inte är heterosexuell. Mitt svar, i det stora hela, är NEJ. Jag är kvinna, och jag är stolt över att vara kvinna. Att jag sedan är rädd PÅ GRUND AV att jag är kvinna är en annan sak. Jag har inte blivit orättvist behandlad FÖR att jag har ADHD, men jag känner att det finns tillfällen i mitt liv där jag borde ha blivit behandlad annorlunda. Inte för att jag har en diagnos, utan mer för att det KRÄVDES en diagnos för att få en rättighet (som egentligen varje människa SKA ha). Jag har inte blivit kränkt pga min läggning, jag ser för den delen inte min läggning som mer speciell än någon annans. Vad jag däremot har fått uppleva är att ständigt behöva förklara när ingen heterosexuell någonsin behöver det. Jag "tvingas" i nya sammanhang såsom arbete, skola etc att på ett så naturligt sätt som möjligt "erkänna" att jag KAN bli kär i både killar och tjejer. Detta är inte för eran skull, utan för min egen och för alla andra med annan läggnings skull. Jag är trött på frågan : "Har du pojkvän?" Detta ständiga antagande som gör att jag hellre förklarar lite i farten att "Nej, det har jag inte och som det ser ut just nu vill jag varken träffa killar eller tjejer utan jag vill vara själv." SÅ. Så gör jag. För att bara tala om att det inte är min norm, och för att slippa gå in djupare på det, för jag anser inte att det ligger i min skyldighet att göra det. "Det är en fas, det går över". NEJ. Det ska både jag och alla andra slippa höra igen, det är VÅR rättighet att aldrig någonsin igen få höra det.
Men att JAG inte känner mig dagligen förtryck spelar ingen roll, för vetskapen om att tusentals människor VARJE dag förtrycks pga hudfärg, läggning, kön etc är för mig orimligt! Jag vill kämpa för ett bättre Sverige - för MIG, för DIG och för alla andra. Jag vill ta bort allt vad ras och fackfördelning heter, för jag anser att vi alla är MÄNNISKOR. Inuti ser vi likadana ut. Vi löser inga problem av att sanera hela jävla världen från "det" som inte är normen. Det fattar väl alla. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut, och det är där detta valet känns mer viktigt än någon annan gång.

Jag vet ju egentligen väldigt väl vad jag tycker, och jag vet väldigt väl vad mitt hjärta vill rösta på och även vad mitt hjärta skriker över att INTE rösta på. Men i det stora hela anser jag mig dåligt insatt. Mycket dåligt insatt. Jag kan inte ekonomi, jag vet inte om det är bäst att avskaffa rut-avdragen även om jag tycker att den idén låter bra, jag vet inte hur resultatet skulle bli om man betygsätter barn tidigare, men jag vet att jag INTE tycker om den idén.
Så. Summa. Jag vet exakt vad jag bör rösta på, även om jag inte håller med på alla punkter. Det är dumt att inte hålla med på alla punkter, för då kan man inte stå för det till 100%. Men då får man gå på vad som känns mest relevant för en själv, och i mitt fall är det ta mig FAN mänskligheten. Och där rinner det mesta av i hur jag ska rösta. Jag är inte osäker längre, och jag blir nästan arg på mig själv att jag har tvekat. Men det är bra att tveka. Det är bra att stanna upp och tänka. Jag vill ha ett ordentligt motstånd till det jag själv vill ta avstånd ifrån, och då är det allra mest lämpligt att jag röstar på det som hjärtat säger. Detta TROTS att jag inte ställer mig bakom alla uttalanden eller valpunkter. Det ÄR svårt. Det är jättejobbigt.

Men det är inte jobbigt eller svårt att rösta så att JAG vet att JAG har gjort NÅGONTING för att slå tillbaka! JAG vill inte se Åkessons "framgång", jag vill STOPPA den.
Man kan ALDRIG jämföra feminism med rasism. Feminismen behövs. För allas skull. Inklusive Åkesson.