BabyLoo

Vetskapen om att jag ska jobba dygn och sömnen inatt har varit obefintlig. Hjälper inte kedjetäcket så kommer jag få börja ta sömntabletter regelbundet eller också hoppa ut genom fönstret.

Cyklade hem till mamma igårkväll efter jobbet, hade tv-spelsmys med Isaac. När vi väl skulle sova (och tro mig, jag var trött), så gick det inte.
Vid 2.30 ringde mellan-popcorn, försökte natta. Slumrade nån gång men vaknade lika fort av mina egna små snyftningar, eller vad det nu är. Små pip.

Jag försöker att inte vara gnällig, och jag försöker vara tacksam då jag vet att det finns de som har det såhär varje natt. Men det går ändå inte att undgå hur jobbigt det är när det är så här, hur jobbigt det är att vara stirr i hela kroppen, hur jobbigt det är att knipa ihop ögonen och verkligen försöka, tills ögonen svider och tåras.