På lektionen idag däremot blev jag faktiskt jävligt förbannad. Längesen jag kände det så långt in i kroppen!
Läraren sa att många känslor kan väckas till liv när man ska dela med sig såhär i grupp om hur VI fick lära oss matte.
Vi gick laget runt, alltså 23 personer som ska säga hur de upplevt matte genom hela skoltiden. 4 av 23 gillade matte. Resten kände sig dåliga och tröga. För att de inte fick hjälp. Jag inkluderad. Ju mer vi grävde i det här, desto mer vansinnig blev jag. Och jag har ju så svårt att hålla käften. Som tur är så är ju vår nya fröken väl medveten om att det faktiskt KOMMER väcka känslor, så det var väl lite det hon ville komma åt.
Jag anser fortfarande inte att jag har haft ett jobbigt liv, jag har haft det bra. Punkt. MEN! I lägen där jag verkligen hade behövt någon till hjälp, exempelvis matte (som jag ju alltid haft svårt för och sällan fått förklarat heller), har jag istället fått höra "äh det där klarar du", eller "du måste bara lära dig att koncentrera dig" och så vidare. Klart att man har fått hjälp. Till en viss del. Men att ständigt få höra att det är koncentration jag "behöver skaffa mig" är fan ett jävla skämt och nära på en kränkning. Till ett barn. Som tur är har jag alltid vart en stark person med ett tryggt hem, men tänk på alla de som inte haft det så? Alla de som fullständigt går sönder av "det där kan du redan".
Jag fick inte specialhjälp förrän på gymnasiet. Då kunde det faktiskt vart för sent. Det VAR typ för sent. Det lilla jag klarar av i matte kunde vart mer om nån jobbade med att få mig att förstå. Men men. Att rita pinnar, cirklar osv för att komma fram till ett svar har funkat hittils. ;)
Den gemensamma diskussionen ledde till att mycket (nästan allt) hänger på läraren. Och det ska jag bli.
Smart av vår nya fröken att lägga upp diskussionen på ett sådant här sätt för det skapar diskussion och man fattar vad VÅR uppgift blir. Smart.
Nu tar jag helg. I Nyköping.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar