Aldrig har jag förstått det så som nu. Som att man vaknar och är lite grusig i ögonen och måste gnugga liv i dom. Typ så. Och det är egentligen ganska sorgligt hur pass en sinnesstämning kan påverka hela sättet man ser på människan.
Trots platta skor och min alla redan korta längd har jag aldrig känt mig så lång som nu.
Att sträcka på sig och var stolt över den man är och vad man åstadkommit. Jag har alltid tyckt mycket om mig själv men saker och ting i sin omgivning gör att man kan tycka om sig själv lite till. Jag trodde inte att det var möjligt, men så länge jag lever kommer jag även att lära mig.
Min aura är lila. Din är orange.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar