ADHD-tjejen har ringt idag, jag får byta skötare. Hon som ringde var SÅ informativ, SÅ trevlig och SÅ duktig! Hon ville även jättegärna träffa mamma för att få en bild av hur jag var som barn eftersom jag sa till henne att jag tyckte vissa frågor var svåra att svara på själv. Så hon ville ha minst en anhörig-träff, typ.
Hon verkade så kunnig och mjuk - precis vad jag behöver! Jag behöver någon som svarar på mina frågor på ett pedagogiskt vis och en som verkligen tar sig tid att lyssna. Det gjorde hon. Och hon var positiv - kör vi intensivt kan det jobbiga vara över för mig på 3 veckor och där efter tar man ställning till vad diagnosen kan vara. Så om bara ett litet tag får jag reda på vad det är för fel på mig, och bara den vetskapen gör att jag känner mig glad! Även om resultatet blir som jag tror så kommer det säkerligen kännas skithårt att få höra det, samtidigt som det besvarar livslånga frågor för mig!
Känner mig faktiskt redan lite mer modig att ta ett kliv ut i världen, särskilt när jag nu märker hur nära vi är att detta blir klart. Har känt att jag inte vill ta något kliv förrän detta är färdigt, och nu är vi på väg!
Alexandra beskriver mig så fint. "Det är inget fel på min syster, det är bara det att en känsla för henne är väldigt stark".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar