Dags att ta ut nålen!

Jag har en plastnål i magen, det är dags att ta ut den nu. Eller plaströr är det egentligen. Det ska sitta en insulinslang i den, men en sån har jag inte ju, eftersom jag inte är diabetiker.
Jag tycker att om man har en anhörig som är sjuk så ska man följa med den personen hela vägen. Inte bra stötta, hålla handen och ställa upp utan faktiskt sätta sej in lite i det.

Jag kan ju inte i min vildaste fantasi ana hur det verkligen är, men genom att provsticka en nål i magen eller ta blodsocker tillsammans med Simon gör att han känner sej mindre ensam.
Då är det inte så farligt helt plötsligt, att ta ett blodsocker till exempel. Nåt som jag hatar i vanliga fall, nåt som jag kan börja gråta om hos doktorn, jag som aldrig gråter inför folk. Det går han igenom varje dag.
Man ska inte gnälla, man ska följa med honom.