Jag trodde att jag hade förberett mej för detta. Men det kan man tydligen aldrig göra. Jag svävar lite mellan lättnad och förtvivlan. Lättnad över att hon inte längre är sjuk, och att hon får träffa alla sina på andra sidan. Förtvivlan över att jag aldrig mer kommer få ta på henne, pussa på henne, lukta på henne.
Min farmor, som varit en av de viktigaste personerna i mitt liv. Hon finns inte mer.
Jag upplever allt lite som en berg-och-dal-bana. Ena stunden känner jag mej verkligen lugn, lättad och faktiskt helt okej. Medans jag andra stunden känner mej förtvivlad, rädd och ledsen.
Jag är väldigt glad över att vi är så många som har varandra, att vi finns för varandra. Förutom det så har både Tobbe och alla mina fina vänner visat sitt finaste stöd, och bara vetskapen att alla finns där är skönt.
Nu är tanken att man ska fortsätta leva, se framåt och se allt det fina som varit. Och tro mej, det gör jag. Min farmor har betytt allt för mej så länge jag har levt, alltså i 23 år har jag känt och älskat min farmor. Det förändras inte bara för att hon inte finns mer. Men även att jag stundvis känner mej okej så vet jag att den närmsta tiden kommer bli fruktansvärt jobbig både för mej och för min familj/släkt. Farmor har funnits där för alla, och därmed är vi många som sörjer.
Farmor, kom till mej. När jag sover i mina drömmar, eller när jag är vaken.
Jag älskar dej och jag saknar dej. Sov sött.
Så gråt ej mer
Det ska bli så bra
Kom ta min hand
Här finns jag
Jag ger dig skydd nu för allt omkring dig
Och jag finns här, gråt ej mer
Ett litet liv
Men ändå stark
Här i min famn så är du trygg och varm
Det finns ett band som aldrig brister
Jag finns hos dig, gråt ej mer
För du finns inom mig
Ja du finns inom mig
Från denna stund
Nu och för evig tid
Du finns inom mig
Mitt hjärtas hemlighet
Du finns här inom mig
Alltid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar