Morgonpromenad!

Gick direkt från sängen och ut på en rask morgonpromenad! Känns alltid så bra när man har rört lite på sej. Jag hann precis, för nu kom regnet!
Sjätte dagen utan mat.

När jag vaknade imorse hade jag ge-upp-känslor i kroppen, men det försvann så fort jag kommit ut.

En del i ens omgivning som står en relativt nära kan ibland vara de som är sämst på att berömma och uppmuntra en när man gör såna här saker!
Jag vet att det beror på att en del av dom är mer bekymrade, tycker "jag är fin som jag är" och "det är en farlig diet", "man ska inte mixtra med maten så" och allt det där. Ja, jag är fin som jag är, det är inte en farlig diet och jag mixtrar inte med maten! Men vill jag tappa ett par kilon är det väl bara att gilla läget?
De missar ju hela den biten i att jag har ett ganska högt självförtroende. Men även den med högt självförtroende kan ha något de vill förbättra, och jag ser inget konstigt med det!

Min pappa är bra. Han säger att i hans ögon är jag alltid det finaste som gått i ett par skor, men vill jag personligen tappa ett par kilon så är det upp till mej!
Han ber till och med om ursäkt för att han själv äter, vilket han verkligen inte behöver göra! :)
Eller som Cilla, som tycker att det är lite kul att tetas genom att berätta vad hon ska äta till middag osv! Det får hon göra, vi vet vart vi har varandra. :)
Det finns givetvis många fler av både mina vänner och familj som är snälla och uppmuntrande, men det är allt för många som anser att det är "trams". Hade jag ansett att det var trams så hade jag väl inte gjort detta?
Fast återigen, det är mitt beröm till mej själv som är det allra viktigaste. Och tro mej, jag berömmer mej själv hela tiden! :)

Tänk vad häftigt, egentligen.
Det är min kropp - jag bestämmer precis vad jag vill göra med den! Jag bestämmer precis hur jag vill se ut!
Min kropp kan ingen annan kontrollera, bara jag.

:)