Extreme makeover.

Jag kan nog vara den mest sentimentala människan som finns.
Gråter sällan i folks närhet, men när jag är ensam kan jag börja gråta av ingenting.

Extreme Makeover - home edition. Jag vet, mycket av det är TV, det får jag ofta höra.
Men det var så fint.
En mamma, en pappa, tre barn. De hade själva inga jobb och de levde på existensminimum. De höll dagis hemma för andras barn, vars föräldrar inte hade varken råd eller möjligheter att sätta sina barn på något annat dagis. Detta gjorde mamman nästintill gratis, de levde som sagt på minimum.
Men de brann för det!
Huset var fullt med mögel, och deras lilla sjuåriga flicka var asmatiker.

Förutom att de fick ett helt nytt dagis till alla barnen - med stora ytor, massa kläder och massa mat (de blev bjudna på mat till barnen i ett år, gratis) så fick de ett nytt jättehus, såklart!
Det första den lilla sjuåriga flickan gör när hon kliver in i sitt nya hus är att hon börjar "äta luft". Hon plockar i luften och stoppar det i munnen, och ingen förstår vad det är hon gör.
Hon förklarar, att här kan hon andas ordentligt.
När den lilla flickan får se sitt alldeles egna nya princess-rum, så är det första hon lägger märke till är att hon kan andas. Att luften är ren. Och att möglet är borta.
Sånt gör mej rörd. Jätterörd.
Hennes rum var inrett precis så som varenda sjuåriga flicka skulle drömma om, och hon blev givetvis jätteglad - men det viktigaste (som för oss andra är en självklarhet) var att hon kunde andas.

När man ser och hör sånt kan jag nästan skämmas över hur många otacksamma människor det finns! Och jag är medveten om att jag också kan gnälla i onödan ibland, vilket är jävligt dumt när det alltid finns dom som har det betydligt värre.

(Nu klarar jag inte av ljuset från dataskärmen längre, jag har feberfrossa och ska nog lägga mej och mitt ass i soffan igen och försöka få lite sömn. Jag kastar alltså in för idag, och hoppas att jag är bättre imorgon.)

Puss och god natt!